Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Tack för allt. Jag tror att det var det sista jag hörde dig säga. Kanske var det något i mig som förstod då att allt redan var för sent. Kanske är det endast en efterhandskonstruktion. Men jag minns att jag försökte säga att jag älskar dig, men jag tror inte att du hörde mig då gråten tystade mina ord till en viskning.

Jag minns inte vad jag tänkte när telefonen ringde klockan nollfemtjugo morgonen därpå. Allting därefter gick på instinkt.

Jag minns att hon vred på huvudet för att titta bak på mig, med ett barn i knät och ett i handen, och frågade om jag mindes vad vi pratat om efter pappa. Och att det här var värre. På ett sätt höll jag inte med. På nått sätt hade hoppet inte övergivit mig.

Jag försökte verkligen. Elin lämnade rummet för en längre tid för första gången sedan vi kom. Sitter du kvar frågade hon. Jag känner mig trygg när du är här. Och jag gjorde allt jag kunde för att hålla dig vid liv. Viskade ordlöst minnen i ditt öra. Höll dig på armen. Pillade dig i håret. Köpslog mitt liv mot ditt med en Gud jag inte tror på. Alla Gudar jag kunde komma på. Bevakade dina värden sjunka och försökte med all min vilja stabilisera ditt blodtryck. Vända den negativa trenden (för en stund trodde jag att jag hade lyckats).

Nilas gråt, och hur han klättrade upp i min famn. Ditt hjärta stannade, och våra brast. Jag har inte förstått det än.

Hur jag än försökte kunde jag inte hålla ihop dem. Hålla ihop mig själv. Du dog, och vi gick sönder. Jag försöker fortfarande hålla ihop oss. Det känns som att jag lyckas sämre för varje dag som går. Lever i förnekelse att jag aldrig sett dig dö. Inte sett din kropp brytas ned. Bevittnat din kista sänkas ned i jorden.

Jag försöker komma ihåg detaljerna, men jag vet inte om jag ens då kunde ta in dem. Hur trött din röst var när du inte längre orkade andas själv. Hur du fick hjälp att andas i en mask, innan den byttes till en grimma. Hur du tittade på Mandelmanns. Hur Vide satt längst ut på stolen vid din sida, rädd och förvirrad. Hur du lovade honom att allt skulle gå bra. Hur svårt det var att höra din röst. Tusen tack. Och tack för allt. Och den där jävla pärmen.

Tidigare den dagen mötte jag Elin i väntrummet utanför. Plan fyra. Det lilla anhörigrummet utanför IVA. Hur hon berättar att de andra redan bestämt sig för att han kommer att dö. Sen. För då fanns hoppet. En flytt och en lösning. Allt skulle bli bra.

Pappa kanske inte orkar vakna. Och om han inte vaknar? Då vaknar han inte. Dör han då? Ja. Men pappa lovade att allting skulle bli bra. Och sen deras gråt när Elin ringer och berättar att möjligtvis blivit troligtvis. Pappa kommer att dö. Och jag försökte hålla i och hålla ihop och hålla om. Men armarna räckte inte till.

Och min sorg är den lilla. Det är inte jag som går sönder mest. Och ändå lovade jag dig att vi skulle fixa det utan dig. Gav dig tillåtelse att ge upp, när du inte orkade mer. Förlåt.

Nu är det över en vecka sedan du begravdes. Det kändes hela tiden som om jag inte riktigt var där. Som om det när som helst kommer att vara borta från mitt minne, om jag inte skriver ner det. Försöker återberätta allt det där som ingen fångar på bild.

Timmarna innan kändes overkliga. Som om jag hela tiden glömde bort vilken dag det var. Som en helt vanlig högtidslördag. Fastän det var fredag. Alltid någon som är sen, någon som är stressad, någon som inte vill. Emil dök upp precis när vi skulle åka. Precis efter att Vide och Nilas hår smetats in med Fructis. En stund efter att jag stående ätit en överbliven matlåda med pastafjärilar och strimlat hamburgerkött. Timmar efter att Elin strukit skjortor och jag knutit slipsar. Fyra vita sorgeslipsar i olika nyanser och storlekar. Innan vi alla iklätt oss i svart för dig.

Sara hade strumpor med zebramönster. Oroade sig över vad hon skulle ha på sig. Att magen skulle synas. Att hon skulle frysa. Emil fick ta med min kofta till henne, sms från kall bil.

Vi åkte först. Elin, Sara, Lars, Fredrik och jag. Lars byxor gick sönder när han klev in i bilen. Vi åkte upp på bygdegården för att lämna Saras dator med bildspelet vi skapat på morgonen. Pärmen med alla minnesblad. Hämta minnesboken som skulle ligga i kyrkan. Skidungdomar jag inte känner stod utanför för att förbereda alla marschaller som skulle brinna längs vägen för dig.

När vi kom till kyrkan hade klockan passerat ett med tio minuter. Det var redan flera bilar där. Väl i kyrkan var flera bänkar redan fyllda av människor. Cia var där med näsdukar hon köpt till oss på vägen. Sånt vi bara tänkt på att köpa, men inte gjort. Begravningsbyrån var där. De kramade oss. Igen. Prästen var där, och vaktmästaren. Jag kunde inte förmå mig att titta på människorna i bänkraderna. Fullt fokus på min egen rad. Längst fram på höger sida. Bakom oss satt de redan, delar av och bihang till din syskonskara. På vår rad låg våra blommor och väntade. Blåa anemoner. Och minnesbladet vi hade så svårt att välja bild till.

På din vita kista låg den stora blomdekoration som Elin så omsorgsfullt planerat för. Längst fram en misslyckad inbjudan till din gårdsfest, en sån där som Elin pyntade julgranen med ett år. Den stora på terrassen. Mitt bland blommorna tre ljus. Och längst fram placerade vi bilden på dig, som vi hittat i din skrivbordslåda. Nu står den på ditt matrumsbord, inramad i vitt precis som då.

Jag minns att de kom då, Caroline, prästen, vaktmästaren. På nått vis försökte vi reda ut vad som skulle ske. Hur och när. Vad som skulle sägas. Hur vi skulle bära. Runt din kista fanns så många blommor, vissa på golvet, andra på ställningar, vissa fint uppradade på det där räcket som man knäböjer vid vid nattvarden. ÅIK-flaggan på högra sidan. Vi skojade om att det borde vaja en Brånan Boys & Girls-flagga på motsatta sidan. Hur tacky det skulle vara. Att du skulle ha älskat det. Vi skrattade. Hela tiden med en hel kyrkas blickar i ryggen. Jag minns att jag tänkte på vad de tänkte om mig. Om oss. Hur vi stod runt vår döda pappa och skrattade.

Det var kallt ute. Soligt. Gnistrande i snön. Medan vi satt där och väntade försökte jag hitta det. Det där magiska ljuset som Magdalena pratat om vid hennes begravningar. Jag väntade på det hela begravningen. Det kom aldrig.

När mamma och barnen kom så grät de alla tre. När de kom gående längs altargången så kunde jag bara se dem. Kunde inte riktigt ta in alla andra. Ville inte. En halvtimma innan började de spela musik. Fredrik satt till vänster om mig, och han började gråta då. Sa att han övat hela veckan på jobbet och lyssnat på de låtar som vi valt ut, men att han glömt vänt-musiken. Jag kände ingenting. Bara blickar i nacken på mig som inte grät. Som skrattade på första raden.

När klockorna ringde reste vi oss, Sara, Elin och jag, och gick fram till kistan. Barnen följde med, fastän de sagt innan att de nog inte ville. Innan hade jag suttit bredvid Vide och mamma en stund, längre ut på raden. Sara tände det första ljuset, det längsta. Elin det andra, mittenljuset. Jag det sista. Sedan satte vi oss igen. Magnusson hade inte förstått att vi skulle byta tillbaka platser, så det blev lite rörigt. Han röd och gråtig, jag road. När jag satte mig bredvid Lars igen bröt han ihop i gråt. Det förvånade mig. Han som så sällan gråter. Nästan aldrig. Aldrig sådär. Tårar som aldrig slutade rinna. Mina som aldrig riktigt kom.

Efter klockringningen spelades musik igen från orgeln. Kärleksvisa från Jämtland. Sedan reste sig Juppa och Berit från sina platser längst fram i hörnet till vänster. Till höger satt två tanter, med miner jag hade svårt att läsa. Svenska Kyrkan-skyltar på bröstet. Sen sjöng och spelade de Tusen bitar. Jag vet att du tyckte mycket om den låten. Att du hummade med så där som bara du kunde, när orden inte riktigt fanns i minnet. Jag satt där och tänkte att det var en väldigt märklig text att sjunga på en begravning. Säger du att du är min vän så är du kanske det. Sedan sa prästen sina inledande ord. Ta farväl. Ingvar Borg. Och sen den där psalmen som mamma valt. Var inte rädd. Var inte rädd i sanden finns det spår. Jag tänkte på den där berättelsen jag brukade läsa när jag hade avslappningspass på Hogna. Som jag stulit av Sara. Om Guds fotspår i sanden då han bar en. I övrigt sa den mig ingenting.

Jag tror att jag drömt om hur griftetalet skulle vara. Oroat mig. Att det inte skulle vara om dig. Om någon annan version av dig som inte var du. Men det var det. Jag log, och jag tror att det passade sig att göra just det. Och jag tänkte flera gånger på dig, på de enda alternativ du gav. Gilla läget eller lös problemet. Hur du aldrig stannade upp, aldrig tillät dig det. I förlängningen aldrig tillät mig det heller. Att jag satt där utan att gråta, trots att Lars på min högra sida grät så att snoret rann ur näsan. Och sen hur vi alla reste oss för den där lilla stjärnan innan ordet Överlåtelsen.

Efter bibelläsningen sjöng de igen, den där låten du spelat på din telefon bara dagar innan du dog. Ängeln i natt. Och jag tittade mig förvånat omkring första gången hon sjöng ut den första riktigt höga tonen och samtidigt flyttade mikrofonen från munnen. Hur ljudet flyttades från högtalaren till rummet på ett obehagligt sätt. Det blev bättre och bättre ju längre låten gick. Men med samma känsla – en text som kändes malplacerad i stunden.

Jag vet inte vad en begravningsbön innehåller. Minns inte ett ord. Minns bara inledningen på herrens bön, den äldre versionen som vi unisont propsat på den där eftermiddagen i ditt kök när vi skulle försöka sammanfatta dig på två timmar. Fader vår som är i himmelen. Jag vet att bönen syftar på en annan fader, men min röst brast och gråten kom, om än bara för en mening. Trots att jag inte tror, så önskar en del av mig att det är där du är, ser allt du inte fick uppleva. Att du får lära känna mig igen på avstånd. Hur jag får fortsätta leva i din frånvaro.

När de sjöng tillsammans Alltid inom mig, kunde jag inte sluta stirra på de två tanterna som sakta och otympligt försökte flytta undan blommorna runt din kista för att göra plats för oss. Hur komiskt det blev. Kanske bara för mig. Och sen gjorde vi det. Reste oss upp för att ställa oss runt dig. Din familj. På nått vis säga adjö, ännu en gång, fast alldeles för sent. Jag försökte lägga en kyss på mina fingertoppar och placera dem på kistan i höjd med ditt huvud. Försökte se dig där under framför mig, återskapa bilden av dig när jag blundade. Konturerna har redan börjat suddas ut.

Vi satte oss igen, och en efter en, grupp efter grupp, stegade de fram till dig. Orgeln spelade alldeles för högt, ord till dig försvann i musiken. Så många stannade hos mamma. En hand på axeln. En kram. Tårar som blandas. När Åsarna klev upp gick de fram unisont. De fick inte plats. Tanterna försökte flytta blommor igen bakom ryggen på Wassberg. Komiskt igen. Jag undrar om du också hade varit road som jag. Alla blommor som lämnades på dig, och som nästan tippade av. Röda rosor. Nån enstaka vit. Så många människor jag inte kände igen.

När Kajsa gick fram till dig tillsammans med sin mamma och syskon så blandades min sorg med hennes. På något vis blev det så orimligt löjligt att vi två som för evigt bundits ihop av ert blod nu förenas som faderlösa. Hon trängde sig igenom alla blommor fram till mig i min bänkrad där framme, och jag reste mig för att hålla om henne. Låta henne hålla om mig. Jag vet inte vem som tröstade vem. Timmar senare kramade Ingrid mig, och sa att det nu finns alldeles för många faderlösa barn på den här byn. Hon har säkert rätt.

Några av de sista som tog avsked av dig där, innan slutbön och välsignelse, var Magnussons föräldrar. Hans pappa stadig, hans mamma i rullstol. Gråt som ekade i kyrkan när de återvände till sin plats. Och sen läste Anna-Greta en lång dikt till dig. För Vide som annars grät oavbrutet var det den finaste stunden på hela dagen.

Den sista sången nynnar jag fortfarande på ibland. Som ett sorts mantra. Tro. Försöker övertala mig själv att hoppas på att jag inte sett dig för sista gången. Sedan spelade orgeln Tröstevisa och vi klädde på oss i kyrkbänken. Alla utom Magnusson det vill säga, som lämnat sin jacka någon annan stans. Tydligen. Det vet jag att du också hade tyckt varit roligt. Och sen när musiken tystnat och klockorna började ringa igen, så reste vi oss upp. Vi som du burit. Och tillsammans med de som nu hjälper till att bära vår sorg radade vi upp oss runt dig. Sara först, på din högra sida. Elin sedan, bakom Lars. I mitten, med Fredrik mittemot. Varsitt barn framför sig. Och sen jag och min Lars. Med stadiga tag lyfte vi dig från de små träbänkarna som din kista vilat på, och långsamt vandrade vi med dig nerför altargången. Den vi vandrat med dig när du gifte dig med mamma.

Ljusen brann fortfarande i blomhavet som nu åter minskat ner till endast våra. Hur ljuset närmast mig skakade och såg ut att vicka vid varje steg. Jag kan inte minnas vems av oss det var. Om det fanns nån symbolik att hämta. När vi bar dig kunde jag inte heller förmå mig att blicka ut över folkhavet som kommit för din skull. Försökte hålla blicken stadig. Vaka över ljuset. Inte trampa på Fredriks hälsenor framför mig. Den enda gång jag tittade upp passerade vi precis Eva och Lennart. Jag minns att hon strök mig på armen. Jag minns att jag tänkte att det jag ville att folk skulle ta med sig från detta var just det här – dina döttrar som började och avslutade din sista fest till tonerna av ringande klockor. På nått sätt låta dig vara pappa först in i döden.

Vi fick ställa ner dig på båren, och tillsammans dra dig över den snöiga gången tvärs över hela kyrkogården. Till utkanten, med vacker utsikt över sjön. Hur vi skrattade igen över den skumpiga turen. Du som var så åkrädd.

Väl framme vid graven fanns det hål vi skulle sänka ner dig i. Som jag försökt tänka på så många gånger, förställa mig. Att faktiskt placera dig under jord. Ännu än gång så handgripligen välja att aldrig se dig mer.

Vaktmästaren med det lite obehagliga sättet rullade ut tre gröna breda band som vi ställde ned dig över. Vi fick putta in det sista lite, avståndsbedömningen stämde inte riktigt. Bredvid den djupa gropen låg en hög med jord att begrava dig under. Den strida strömmen av människor från kyrkan verkade aldrig vilja sina. Lars Magnusson utan jacka. Och sen gjorde vi det. Tog tag i varsin ände av de tre banden, och förflyttade oss över din grav. Inte halka på det frigolitliknande materialet som omgärdade hålet. Sen några centimeter i taget släppte vi ner dig. Min halsduk fastnade nästan i bandet. Jag hann tänka att jag aldrig riktigt sett hur djupt det var ner. Hur långt vi skulle fira dig. Och sen var det klart.

Jag och Lars slängde ner vår sista blomma till dig, liksom andra. Och sen sjöng vi för dig, i den kallt krispiga solnedgången. Härlig är jorden. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Längre än så fick vi inte följa dig, den här gången. Och sedan brann det marschaller längs hela byvägen för dig.

Häromdagen lade jag mig i din säng. Försökte förnimma en doft av dig på din kudde. Öppnade din garderob, och såg i stället två tomma galgar. En för den ljust blåa skjortan som du bar när du dog. Som jag varsamt vikt ihop resterna av och lagt i en sopsäck, när chocken fortfarande var större än sorgen. När huset fortfarande luktade som du.

Och så en tom galge för den mörkare blå som du bär i döden.

Jag begravde mitt ansikte i den lila som du bar sista gången jag såg dig. Medan ditt hjärta fortfarande slog. Den luktade endast av tvättmedel.

Dagen efter jag burit dig genom en fullsatt kyrka. Sänkt ner din kropp i ett hål i marken. Försökte jag frenetiskt hitta något av dig kvar i världen.

Nu väntar jag på att möta dig i en dröm. Se dig igen, om än så bara när jag sover. Långsamt acceptera att det är det enda som finns kvar att hoppas på.

Det har redan gått över en vecka. Det är redan fredag igen. Andra fredagen som jag inte har en pappa.

Jag minns delar av förra torsdagen. Hur det var så svårt att kliva upp när klockan ringde. Hur trött jag var första timmarna på kontoret. Hur jag kände mig sjuk utan att vara det. Hur jag redan vid förmiddagsfikat kände mig uttråkad av alla konversationer, hur jag slutade lyssna. Kanske var du redan död innan jag ens vaknat.

Jag minns sista dagen vi sågs. Annandag jul. Andra dagen efter din favoritdag på året. Hur jag satt i din fåtölj med Nilas i knät, hur du log när du såg oss där vi satt och såg på den andra Harry Potter-filmen. Och jag fick förklara varje scen för en sexåring som ännu inte visste någonting om sorg.

Du bar din lila skjorta. En färg så otippad för dig, men som du bar så bra. Hur frisk du såg ut, efter lång tid av sjukdom. Pigg. Hur du pratat om livet, som om allt var ogjort. Som om allt väntade på dig. Som om du äntligen var nöjd, som att du äntligen bevisat allt du ville bevisa för världen, som om livet  och lyckan äntligen kunde få börja och ta över på riktigt.

När jag gick ut på terrassen och vinkade hejdå, för andra gången den dagen, reste du dig upp och kom för att krama mig. Och jag sa att vi redan sagt hejdå idag, att du kunde sitta kvar på din favoritplats i världen. Hur dina sista ord till mig var att ja, men nu får vi säga hejdå igen. Gumman. Och du kramade mig hejdå en extra gång, för sista gången.

Du som aldrig stannade upp, som lärde mig att aldrig stanna upp. Vi pausar, men vi stannar aldrig. Och nu har du skapat ett hack i tiden.s

Igår var jag till platsen där pappa dog. Och idag vek jag ihop alla sönderklippta kläder som han hade på sig när han dog, som vi fick hämta ut hos polisen. Ändå kan jag liksom inte sluta tänka att han ska klampa in genom ytterdörren när som helst.

Trots allt man vet så känns det helt orimligt att en person kan gå ut genom dörren en morgon precis som vanligt och sen aldrig komma tillbaka, och allt man får är trasiga kläder i en papperssäck.

Bara orden känns löjliga. Platsen där min pappa dog. Att det finns en sådan plats. Den finns, men inte pappa. Jag kan fortfarande inte få det till en sanning i mitt huvud. Bara en dröm som aldrig tar slut.

Blod. Blod på pannlampan som de säger att han bar. Blod på hans mössa. Torkat blod på insidan av skjortkragen. Den ljust blårutiga. Nu rostbrun av torkat blod. Kläder i slamsor. Hastigt sönderklippta. Varsamt i hopvikta och lagda i en papperssäck, stående i garaget som aldrig blev klart. Allt som aldrig blev klart. Pappa som inte var färdig. Pappa som nu är någonstans utan kläder.

Det är inte rimligt.

Inte greppbart att livet utanför bara pågår, och att han aldrig mer ska komma hem.

Han som alltid var borta, men som ändå alltid kom hem.

Det är inte rimligt att jag inte längre har en pappa.

Dom där ögonblicken då det känns som om hela framtiden glider en ur fingrarna.