2 januari 2018
Igår var jag till platsen där pappa dog. Och idag vek jag ihop alla sönderklippta kläder som han hade på sig när han dog, som vi fick hämta ut hos polisen. Ändå kan jag liksom inte sluta tänka att han ska klampa in genom ytterdörren när som helst.
Trots allt man vet så känns det helt orimligt att en person kan gå ut genom dörren en morgon precis som vanligt och sen aldrig komma tillbaka, och allt man får är trasiga kläder i en papperssäck.
Bara orden känns löjliga. Platsen där min pappa dog. Att det finns en sådan plats. Den finns, men inte pappa. Jag kan fortfarande inte få det till en sanning i mitt huvud. Bara en dröm som aldrig tar slut.
Blod. Blod på pannlampan som de säger att han bar. Blod på hans mössa. Torkat blod på insidan av skjortkragen. Den ljust blårutiga. Nu rostbrun av torkat blod. Kläder i slamsor. Hastigt sönderklippta. Varsamt i hopvikta och lagda i en papperssäck, stående i garaget som aldrig blev klart. Allt som aldrig blev klart. Pappa som inte var färdig. Pappa som nu är någonstans utan kläder.
Det är inte rimligt.
Inte greppbart att livet utanför bara pågår, och att han aldrig mer ska komma hem.
Han som alltid var borta, men som ändå alltid kom hem.
Det är inte rimligt att jag inte längre har en pappa.
