Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Vi satt vid köksbordet, den där kvällen då F dog. Efteråt. Åt mackor och drack te. Jag minns att jag tänkte då att det här var något vi delade. Något som drabbat oss båda. En sorg som vi skulle dela. 

 

Inte som när pappa dog, och sorgen bara var min.

 

 

Vi åt mackor och drack te mtt i natten. Inte för att jag var hungrig, trots att jag knappt hade ätit något på hela dagen. Utan för att man ska äta. Enda anledningen till att jag åt något på hela den dagen. För att man ska.

 

Nån skiva gammal skogaholmslimpa till frukost. En blanding av makaroner och pasta penne och slantad grillkorv till lunch. Nilas sorterade ut makaronerna för just den dagen gillade han inte penne. Eller korv. Jag drack kaffe i köket och höll tillbaka tårar som kom ut ändå. Vi gick och köpte glass, mitt i vintern. För att komma ut. Göra något annat. Nilas åt en sån där glass med godisbjörnar i glasspinnen. Vad Vide valde minns jag inte. Har helt glömt bort om jag ens köpte någon glass till mig själv. Vi gick förbi husen som de byggde, där ni pratat om att bo. En timme senare ringde Elin för att berätta att deras pappa skulle dö.

 

 

Idag har det gått fem månader, och du är inte längre kvar där.

Sorgen är återigen bara min.