11 februari 2019
Tack för allt. Jag tror att det var det sista jag hörde dig säga. Kanske var det något i mig som förstod då att allt redan var för sent. Kanske är det endast en efterhandskonstruktion. Men jag minns att jag försökte säga att jag älskar dig, men jag tror inte att du hörde mig då gråten tystade mina ord till en viskning.
Jag minns inte vad jag tänkte när telefonen ringde klockan nollfemtjugo morgonen därpå. Allting därefter gick på instinkt.
Jag minns att hon vred på huvudet för att titta bak på mig, med ett barn i knät och ett i handen, och frågade om jag mindes vad vi pratat om efter pappa. Och att det här var värre. På ett sätt höll jag inte med. På nått sätt hade hoppet inte övergivit mig.
Jag försökte verkligen. Elin lämnade rummet för en längre tid för första gången sedan vi kom. Sitter du kvar frågade hon. Jag känner mig trygg när du är här. Och jag gjorde allt jag kunde för att hålla dig vid liv. Viskade ordlöst minnen i ditt öra. Höll dig på armen. Pillade dig i håret. Köpslog mitt liv mot ditt med en Gud jag inte tror på. Alla Gudar jag kunde komma på. Bevakade dina värden sjunka och försökte med all min vilja stabilisera ditt blodtryck. Vända den negativa trenden (för en stund trodde jag att jag hade lyckats).
Nilas gråt, och hur han klättrade upp i min famn. Ditt hjärta stannade, och våra brast. Jag har inte förstått det än.
Hur jag än försökte kunde jag inte hålla ihop dem. Hålla ihop mig själv. Du dog, och vi gick sönder. Jag försöker fortfarande hålla ihop oss. Det känns som att jag lyckas sämre för varje dag som går. Lever i förnekelse att jag aldrig sett dig dö. Inte sett din kropp brytas ned. Bevittnat din kista sänkas ned i jorden.
Jag försöker komma ihåg detaljerna, men jag vet inte om jag ens då kunde ta in dem. Hur trött din röst var när du inte längre orkade andas själv. Hur du fick hjälp att andas i en mask, innan den byttes till en grimma. Hur du tittade på Mandelmanns. Hur Vide satt längst ut på stolen vid din sida, rädd och förvirrad. Hur du lovade honom att allt skulle gå bra. Hur svårt det var att höra din röst. Tusen tack. Och tack för allt. Och den där jävla pärmen.
Tidigare den dagen mötte jag Elin i väntrummet utanför. Plan fyra. Det lilla anhörigrummet utanför IVA. Hur hon berättar att de andra redan bestämt sig för att han kommer att dö. Sen. För då fanns hoppet. En flytt och en lösning. Allt skulle bli bra.
Pappa kanske inte orkar vakna. Och om han inte vaknar? Då vaknar han inte. Dör han då? Ja. Men pappa lovade att allting skulle bli bra. Och sen deras gråt när Elin ringer och berättar att möjligtvis blivit troligtvis. Pappa kommer att dö. Och jag försökte hålla i och hålla ihop och hålla om. Men armarna räckte inte till.
Och min sorg är den lilla. Det är inte jag som går sönder mest. Och ändå lovade jag dig att vi skulle fixa det utan dig. Gav dig tillåtelse att ge upp, när du inte orkade mer. Förlåt.
