I will lead you home
Det är okej att känna
ThistownisgettingsmallereverydayIllleavewithyouandfindanotherway
The Glass Child
Outcast
Jag har rätt länge kännt det som att jag befunnit mig i en bubbla. En bubbla där inte mycket tilläts varken komma in eller ut. Jag tror att det börjar bli bättre, långsamt. Jag lyssnar på musik igen. Läser böcker som jag brukade. Berörs av alla orden, tillåter dom att beröra mig. Känner behovet av att skriva och beröra någon annan sakta komma tillbaka. Ibland tvivlar jag på om det faktiskt fungerar, om det faktiskt finns några ord kvar som du lyssnar eller reagerar på. Men jag antar att jag måste tro på det, tro på att det var på riktigt även om det var så att du älskade henne först, för annars förlorar allt sitt värde. Annars måste hela jag skrivas om. Jag har sett så mycket efter att jag såg dig, så mycket som jag skulle vilja säga men inte riktigt tror att du vill höra. Se mig igen. Jag skulle vilja berätta om den där känslan jag hade förr, att jag nån gång skulle hamna i en stor vit sjukhussal och finna friheten att säga allt det där man censurerar sig själv från att säga. Verkligheten ter sig inte riktigt så dramatiskt som man läser om i böckerna antar jag. Men ändå. Jag skulle vilja berätta om hur det känns att ligga helt stilla och lyssna på skräniga ljud bakom radion i hörlurarna. Om blodprover och ikryssade remisser. Om känslan av att se sitt hjärta på en skärm och höra hur blodet pressas genom ännu helt oskadda hjärtklaffar. Om kartläggningar av synfält och möjligheten till växande ofarliga tumörer. Om hypofysadenom och mediciner på måndagar. Om att känna sig som vem som helst men ändå inte. Om att helt plötsligt bli konfronterad med stora frågor om eventuella framtida graviditeter och vad det skulle innebära om jag en dag betsämde mig för att faktiskt vilja ha barn. Om hur bubblan liksom lättat och dagarna som visas i färg är fler nu än dom i svart-vitt. Jag har fortfarande nätter då det känns omöjligt att nånsin kunna sova, och då tänker jag på det. På dig. På allt jag vill berätta. Allt jag vill fråga. Allt jag vill att du berättar för mig. Men frågan kvarstår. Skulle du ens vilja lyssna om jag försökte?
IknowallthewrongsandrightsButmymindismovingslower
Timo Räisänen
Från och med du
För några dagar sedan läste jag en artikel av Amanda Widell, om en dröm att uppleva sitt liv som en film. Om något som aldrig är. Aldrig Julia Roberts i en hotellbar eller SJP framför en vit mac och öppet fönster mot New Yorks gator. Jag satt och funderade på det där igår när jag satt i ett bås och väntade utan smycken iförd en skjorta i en hemsk urtvättad blå nyans som försärkte dom mörka ringarna under mina osminkade ögon. Att just sådana ögonblick ser man aldrig i filmerna. Minuterna senare var dock precis som på tv. Fastspänd i en stor magnet som tar bilder på insidan av ens huvud. Minus ljuden, såklart.
Jaghadeslutetpåvårfilm
Oskar Linnros
Who's gonna walk you home
Min sista termin på gymnasiet läste jag Litterär Gestaltning 100 poäng, under handledning av en underbar människa. Ibland gick vi runt på stan och skrev ner allt vi såg, från duvor till excentriska skyltfönster. Eller satt på caféer i timmar och tecknade våra betraktelser av människor som kom och gick. Ibland fick vi bilder eller teman att skriva korta texter runt och sen läsa upp för varandra. Markera starka rader och ord. Idag på min promenad hem från vuxna saker så kom jag att tänka på en speciell bild jag skrev runt då, en tecknad bild av ett troll som speglade sig i ett skyltfönster, i en omgivning fylld av vanliga människor. Idag fick jag nämligen samma känsla som då. Att ibland är det just så jag ser mig själv i världen. Ett troll med trasiga kläder, tovigt hår, grotesk haka och näsa, och alldeles för stora fötter.
Wasn'tpreparedforsuchnewsLikeyou'deverbe
Erik Hassle & Malin Dahlström
