5 januari 2018
Det har redan gått över en vecka. Det är redan fredag igen. Andra fredagen som jag inte har en pappa.
Jag minns delar av förra torsdagen. Hur det var så svårt att kliva upp när klockan ringde. Hur trött jag var första timmarna på kontoret. Hur jag kände mig sjuk utan att vara det. Hur jag redan vid förmiddagsfikat kände mig uttråkad av alla konversationer, hur jag slutade lyssna. Kanske var du redan död innan jag ens vaknat.
Jag minns sista dagen vi sågs. Annandag jul. Andra dagen efter din favoritdag på året. Hur jag satt i din fåtölj med Nilas i knät, hur du log när du såg oss där vi satt och såg på den andra Harry Potter-filmen. Och jag fick förklara varje scen för en sexåring som ännu inte visste någonting om sorg.
Du bar din lila skjorta. En färg så otippad för dig, men som du bar så bra. Hur frisk du såg ut, efter lång tid av sjukdom. Pigg. Hur du pratat om livet, som om allt var ogjort. Som om allt väntade på dig. Som om du äntligen var nöjd, som att du äntligen bevisat allt du ville bevisa för världen, som om livet och lyckan äntligen kunde få börja och ta över på riktigt.
När jag gick ut på terrassen och vinkade hejdå, för andra gången den dagen, reste du dig upp och kom för att krama mig. Och jag sa att vi redan sagt hejdå idag, att du kunde sitta kvar på din favoritplats i världen. Hur dina sista ord till mig var att ja, men nu får vi säga hejdå igen. Gumman. Och du kramade mig hejdå en extra gång, för sista gången.
Du som aldrig stannade upp, som lärde mig att aldrig stanna upp. Vi pausar, men vi stannar aldrig. Och nu har du skapat ett hack i tiden.s
