31 januari 2018
Häromdagen lade jag mig i din säng. Försökte förnimma en doft av dig på din kudde. Öppnade din garderob, och såg i stället två tomma galgar. En för den ljust blåa skjortan som du bar när du dog. Som jag varsamt vikt ihop resterna av och lagt i en sopsäck, när chocken fortfarande var större än sorgen. När huset fortfarande luktade som du.
Och så en tom galge för den mörkare blå som du bär i döden.
Jag begravde mitt ansikte i den lila som du bar sista gången jag såg dig. Medan ditt hjärta fortfarande slog. Den luktade endast av tvättmedel.
Dagen efter jag burit dig genom en fullsatt kyrka. Sänkt ner din kropp i ett hål i marken. Försökte jag frenetiskt hitta något av dig kvar i världen.
Nu väntar jag på att möta dig i en dröm. Se dig igen, om än så bara när jag sover. Långsamt acceptera att det är det enda som finns kvar att hoppas på.
