Empty heart
Egentligen har jag massor som jag skulle vilja skriva om men jag har tydligen lyckats snurra in mig i en massa virrvarriga vilsna tankar dom senaste dagarna och dom tankarna gör sig inte bra i skriven form så dom får nöja sig med att lysa igenom i tomrummet mellan raderna.
Sahara Hotnights
My best friend
Under helgens partistämma sade Moderaterna ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Det om något är värt ett eget inlägg.
Hello Saferide
Maybe I´m amazed
Apropå barndomsnostalgi ser jag det som min plikt att förmedla dom senaste visdomsorden från A, en ängel på fem år, som resonligt konstaterade detta efter att en lång dags spanande inte en enda gång fått syn på sin stora kärlek, han som är ren och allt.
Jem
Everything´s not lost
Det här inlägget kommer helt att ägnas åt barndomsnostalgi. Så för dom som inte är så särskilt förtjust i sånt där med skimrande nostalgi så är det bara att sluta läsa nu, för jag lovar, det kommer inte att komma ett plötsligt change of subject. Som yngst i familjen speglades min barndom till stor del av mina största idoler i livet. Den ena hade blåröd dräkt och kunde skjuta spindelnät ur handlederna. Den andra, eller rättare sagt dom, var mina två systrar. Både E och jag växte bland väggar klädda med bilder på Axl i kalsonger eller Kurts sorgliga blickar. Det lämnade spår som nog sitter kvar än idag. Det gör även den ständigt glödande kärleken för Jared a.k.a. Jordan Catalano, och den där löjliga förälskelsen för delar av ett av världens första riktiga pojkband. E och jag var överrens, det var den yngsta och mest säregna pojken som fick våra tillgivehet, medans Knas i yngre dar (ja, det är faktiskt sant, även hon) föll för den minsta med den sammetslena blicken. Men tiden gick, nån hamnade på rehab, nån plastikopererade sig, nån färgade håret svart och rött, nån var med i Big Brother och nån skrev avskedsbrev i april. Och då ska vi inte ens tala om vad som hände med oss. Men tillochmed en gammal cyniker som jag njuter av att se en drabbning mellan hjältar när den får det att fladdra till i magen av skimrande nostalgi. E, this one is for you
Coldplay
Vänta
Jag insåg häromdagen att på dom senaste två åren har jag haft sju olika hem. Och nu är jag på väg mot mitt åttonde. Och förövrigt så måste jag idag berätta att även Navid en blogg. Såklart.
Lars Winnerbäck
Idiot
Idag infann jag mig på min första innebandymatch i karriären. F har lagt dubbarna på hyllan och återgått till att vara den enda på planen utan klubba, tidvis stående på alla fyra och hemkommen med runda blåmärken på stora delar av kroppen efter varje träning. Och jag måste erkänna att innebandy är en sån där sport som jag inte riktigt förstår mig på (läs: en sån där sport som jag är helt värdelös på). Vilket fick mig att känna att jag kanske måste dra iväg mig själv på en basketmatch innan säsongen börjar, nu när vi fått tillbaka både Bennerman och Mitchell (den första var ju dock inte riktigt sitt gamla jag i matchen igår). Om inte det var tillräckligt så drog även skidcirkusen igång på riktigt idag med sprinten i Düsseldorf, och jag lyckades ju missa alltihop. Tragiskt var det. P har ju tappat sin tradition men Björn visade tydligen gammal god form (måste nog bero på den där orangea träningsjackan (Mekonomen, måntro?) jag såg honom cykla runt i för några veckor sedan). Och Anna. Ja. Det kan mycket väl bli en bra vinter.
För att totalt byta ämne och drömma sig bort till varmare minnen, till exempel förra året när man skulle ställa om till vintertid eller förförra året då jag inte behövde göra det alls, höstdepressionen var väldigt mycket lättare att hålla på avstånd då. Och jag personligen gillar att lyssna på musik som får luften att vibrera när mörkret känns så påträngande. Som en annan Annas ljuva stämma. Den får mig att drömma. Och den finns här.
OchdärfinnsingetmerändetmanhörBarakärlekbakomordenOchnärduharinsettattdetfinnsskönhetienidiotJadåärdunästandär
Annies Freedom
I love you
Jag antar att jag är lite känd för att drömma om konstiga saker. Eller var, i alla fall. Pojkar i Super Mario och ministermördare på Björnvallens kursgård. Numera drömmer jag sällan på det sättet, och kanske är det tur. Det är en sådan underlig känsla att vakna och inse att man hellre vill vara tillbaka i drömmen än att leva sitt eget liv.
Men för några veckor sedan drömde jag en sådan sak som jag bara inte kan glömma. Jag drömde om en människa som jag aldrig träffat, som jag bara sett några få bilder på och som egentligen inte kan ge mig en riktig bild av hur han ser ut. Men ögon. Det är något med ögonen... Som med mycket annat hittade jag honom första gången på sockerdricka.nu. Han som jag har slutat skriva dikter, men då gjorde han det. Det är många år sedan nu. Och allt jag ville var att vara den där flickan som han förälskade sig i när de en dag satt på samma buss, och som han sen aldrig såg igen. Jag ville vara i hans ord, antar jag.
Numera brukar jag läsa hans blogg, en av de få bloggar jag faktiskt läser regelbundet, och som på senare tiden bytt från att vara en renodlad och underbar musikblogg till att vara lite mer av allt. Underbar i kubik. Och till och med i drömmen visste jag vad jag ville säga. Att om vi var våra ord så skulle mina vilja älskas av hans. För i verkligheten är jag ju tyvärr bara hon som inte klarar av när osten ligger omlott på hennes mackor.
Butit'stakenmeawhiletogetusedtothisnewfeelingWhenIwokeupwithasmileInearlystartedscreaming
The Pipettes
Det här är ingen kärleksdikt
En vecka innan jag första gången åkte till en ö en bit härifrån så satt jag på msn och pratade med en underbar liten människa som heter Maja. Bland mycket annat hon hjälpt mig med så skickade hon just den där kvällen över ljudfiler till mig för att fylla upp min mp3 för de kommande månaderna. Och eftersom min lilla manick från Philips bara rymmer 1 GB så hann jag ju med att lyssna på dom där låtarna ett antal gånger under dom där sexton veckorna, och ändå när jag hör vissa av dom nu så kan jag minnas en specifik stund när dom tonerna ekade i mitt liv. Just den här låten får mig att känna mig som om jag är tillbaka där, längs vägen genom Patalavaca med Dunas till vänster som skymmer lite av utsikten av solen som går ner över Atlanten.
Den här låten tror jag började som en dikt. Skriven av min favoritkrönikör i tidningen Glöd som jag brukade sno åt mig när jag gick i gymnasiet. Numera är han en av programledarna i programmet Filmkrönikan i SVT som jag kikade på igår kväll, och när jag i våras en själlös dag fick för mig att kolla vilken dikt på sockerdricka.nu som har mest favoriter, hittade jag den igen.
Tack Maja.
Navid Modiri
(går att lyssna på eller ladda ner här)
Stetoskop
Jag har alltid velat ha mitt alldeles egna kylskåpspoesi. Jag vet inte varför, men det fascinerar mig lite. Det är som okej att göra poesi av bara några få korta ord när dom sitter på magnetiska bitar på en kylskåpsdörr. Mitt störtsa problem har väl kanske varit att jag aldrig haft en egen kylskåpsdörr. Men häromkvällen så zappade jag över till Notting Hill i reklampausen i det underbara programmet om den underbara och skönt sarkastiska dr. House, och insåg att till och med Hugh Grant har kylskåpspoesi. Ibland är livet mer udda än vanligt. Daisy hade en gång poesi på sitt kylskåp när hon och jag bodde i samma stad, och nånstans hade hon sparat orden vaknar i en illusion av kärlek bland känslor för snö och hjärta för mjölk. Och jag vill oxå skapa poesi i enkelhet.
Säkert!
Getting away with murder
Idag är det FN-dagen
och vi fick brev från Johan och Afghanistan
ThesoundofhisnamewontmakemusictodaySoIpicturehisfaceseeifthecolourshavefade
Sahara Hotnights
If you could read my mind
Jag tycker inte om att vänta. Jag minns den där långa månaden mellan brevet och intervjun fram tills den där stunden då Kajsas sms landade i telefonen i april 2005. Det självklara hann bli till något omöjligt. Jag tappade hoppet. Jag tror att jag just precis nu fastän det bara gått dagar håller på att helt och totalt tappa hoppet.
Och jag saknar Kajsa. Om jag ska fortsätta leva med rastlösheten så nära inpå vill jag iallafall ha min Knas där bredvid mig på golvet när vi båda gör sånt som vänner väl egentligen ska hindra varandra från att göra men som känns på något sätt så mycket bättre när man är två. Nån som stryker håret från ens panna i ensamheten.
Plus att mina avsnitt av Heroes är slut.
Johnny Cash
It might aswell be now
Idag (åter)äntrar jag bloggvärlden med hatten av för Lewis Hamilton som trots gårdagen är säsongens hjälte och jag gör det till tonerna av en av alla de underbara duetter Anders Wendin förgyllt med sin röst
SowhydontIgetyournumberMaybycallyousometimeYougotmynumberitsstillthesame
IdeleteditsoIwouldntcallyouuplateatnightAtleastnowyouseemtodosomethingsright
Moneybrother
