Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Idag infann jag mig på min första innebandymatch i karriären. F har lagt dubbarna på hyllan och återgått till att vara den enda på planen utan klubba, tidvis stående på alla fyra och hemkommen med runda blåmärken på stora delar av kroppen efter varje träning. Och jag måste erkänna att innebandy är en sån där sport som jag inte riktigt förstår mig på (läs: en sån där sport som jag är helt värdelös på). Vilket fick mig att känna att jag kanske måste dra iväg mig själv på en basketmatch innan säsongen börjar, nu när vi fått tillbaka både Bennerman och Mitchell (den första var ju dock inte riktigt sitt gamla jag i matchen igår). Om inte det var tillräckligt så drog även skidcirkusen igång på riktigt idag med sprinten i Düsseldorf, och jag lyckades ju missa alltihop. Tragiskt var det. P har ju tappat sin tradition men Björn visade tydligen gammal god form (måste nog bero på den där orangea träningsjackan (Mekonomen, måntro?) jag såg honom cykla runt i för några veckor sedan). Och Anna. Ja. Det kan mycket väl bli en bra vinter.
För att totalt byta ämne och drömma sig bort till varmare minnen, till exempel förra året när man skulle ställa om till vintertid eller förförra året då jag inte behövde göra det alls, höstdepressionen var väldigt mycket lättare att hålla på avstånd då. Och jag personligen gillar att lyssna på musik som får luften att vibrera när mörkret känns så påträngande. Som en annan Annas ljuva stämma. Den får mig att drömma. Och den finns här.