Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Jag antar att jag är lite känd för att drömma om konstiga saker. Eller var, i alla fall. Pojkar i Super Mario och ministermördare på Björnvallens kursgård. Numera drömmer jag sällan på det sättet, och kanske är det tur. Det är en sådan underlig känsla att vakna och inse att man hellre vill vara tillbaka i drömmen än att leva sitt eget liv.

Men för några veckor sedan drömde jag en sådan sak som jag bara inte kan glömma. Jag drömde om en människa som jag aldrig träffat, som jag bara sett några få bilder på och som egentligen inte kan ge mig en riktig bild av hur han ser ut. Men ögon. Det är något med ögonen... Som med mycket annat hittade jag honom första gången på sockerdricka.nu. Han som jag har slutat skriva dikter, men då gjorde han det. Det är många år sedan nu. Och allt jag ville var att vara den där flickan som han förälskade sig i när de en dag satt på samma buss, och som han sen aldrig såg igen. Jag ville vara i hans ord, antar jag.

Numera brukar jag läsa hans blogg, en av de få bloggar jag faktiskt läser regelbundet, och som på senare tiden bytt från att vara en renodlad och underbar musikblogg till att vara lite mer av allt. Underbar i kubik. Och till och med i drömmen visste jag vad jag ville säga. Att om vi var våra ord så skulle mina vilja älskas av hans. För i verkligheten är jag ju tyvärr bara hon som inte klarar av när osten ligger omlott på hennes mackor.