Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Det här inlägget kommer helt att ägnas åt barndomsnostalgi. Så för dom som inte är så särskilt förtjust i sånt där med skimrande nostalgi så är det bara att sluta läsa nu, för jag lovar, det kommer inte att komma ett plötsligt change of subject. Som yngst i familjen speglades min barndom till stor del av mina största idoler i livet. Den ena hade blåröd dräkt och kunde skjuta spindelnät ur handlederna. Den andra, eller rättare sagt dom, var mina två systrar. Både E och jag växte bland väggar klädda med bilder på Axl i kalsonger eller Kurts sorgliga blickar. Det lämnade spår som nog sitter kvar än idag. Det gör även den ständigt glödande kärleken för Jared a.k.a. Jordan Catalano, och den där löjliga förälskelsen för delar av ett av världens första riktiga pojkband. E och jag var överrens, det var den yngsta och mest säregna pojken som fick våra tillgivehet, medans Knas i yngre dar (ja, det är faktiskt sant, även hon) föll för den minsta med den sammetslena blicken. Men tiden gick, nån hamnade på rehab, nån plastikopererade sig, nån färgade håret svart och rött, nån var med i Big Brother och nån skrev avskedsbrev i april. Och då ska vi inte ens tala om vad som hände med oss. Men tillochmed en gammal cyniker som jag njuter av att se en drabbning mellan hjältar när den får det att fladdra till i magen av skimrande nostalgi. E, this one is for you