Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Jag tycker inte om att vänta. Jag minns den där långa månaden mellan brevet och intervjun fram tills den där stunden då Kajsas sms landade i telefonen i april 2005. Det självklara hann bli till något omöjligt. Jag tappade hoppet. Jag tror att jag just precis nu fastän det bara gått dagar håller på att helt och totalt tappa hoppet.
Och jag saknar Kajsa. Om jag ska fortsätta leva med rastlösheten så nära inpå vill jag iallafall ha min Knas där bredvid mig på golvet när vi båda gör sånt som vänner väl egentligen ska hindra varandra från att göra men som känns på något sätt så mycket bättre när man är två. Nån som stryker håret från ens panna i ensamheten.


Plus att mina avsnitt av Heroes är slut.