Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Jag sover så dåligt nu för tiden. Är nästan värre nu än den där veckan då jag trodde jag kunde stilla tankarna så mycket att jag kunde delta i en mindfulnesskurs. Jag. Så jag ansträngde mig och gjorde en body-scan övning varje dag. Jag har nog aldrig drömt så mycket och sovit så lite som då. Förrän nu då. Det är som om jag inte kan få mig själv av sluta ögonen, för varje gång jag blundar är det som om din bild är inristad på baksidan av mina ögonlock. Och det handlar inte om Thailand längre, eller och förlåtelse eller inbillade svek. Det handlar om insikten om reflektionen. Och om avsked. Så jag önskar att jag kunde glömma musselakan och tapeter och tavlor och kvarglömda hjärtan i badrum, och önska att vi aldrig lämnat sanden för snön. Att gå nu varit de sista ord uttalade mellan dig och mig. För när jag inte kan sova på kvällarna och när jag sitter ensam under rinnande heta droppar så är det inte dig jag saknar. Det är aldrig du. Det är reflektionen av mig i dina ögon som jag inte kan släppa. Spegeln låter mig aldrig vara så vacker som jag var i dina ögon, innan du lät mig gå.


                                                                                    CanyoutellmeExactlyhowIshouldhavedone
                                                                                                                                                         Mew

Jag väntar oxå. På signalen, du vet. När det är dags att vända blad.                              
Men sidorna känns så tunga nu för tiden, det är som om orden inte passar ihop.                      
Bokstäverna hamnar h   u     ll  e         r om b  u      l l  e  r.                                        
Så ja, Mari. Jag väntar och längtar oxå.                                       


Ican'tforgetwhatyoualreadyforgot
Deportees

Jag har en vän som en gång drömde om att få vara en röst i etern. Som i det där programmet i P4 som jag aldrig hört, mitt i natten, en vän i mörkret. Jag drömde också om ord en gång. Om att beröra någon så som andra berört mig. Om att få skriva någonting litet till stort, om hjärtat till ditt älskling, så att det berörde även dig. Jag drömde om så mycket en gång, att se världens alla hörn eller kanske inte ens det. Ungefär samtidigt som jag började högstadiet började jag drömma om den tågluff jag skulle göra en dag som skulle ta mig lite längre än hit. I år fyller jag tjugotvå och jag är fortfarande här. På väg hem från jobbet idag så hörde jag en välbekant röst prata om billiga öl i Berlin på P3 Planet, och en gång bodde hon på samma adress som mig i staden du aldrig kom till. Och muren har bara växt sen dess.

                                                    Och jag vill vila hos min Molntuss, var i världen hon än må vara.