Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Att hitta sätt att dämpa den öronbedövande tystnaden                                        

         
           
somvännervyersolvärmelängtansaknad                                           


Whennothingsmakingsenseatall
Jack Johnson

Men det är ju just precis det jag vill                                             
att du återigen ska inta platsen i solen                                                      
och lägga allt annat i skugga                                                            
fem dagar kvar                         


Jagvillintegåpååterträffochåterträffadig
Säkert

Ibland när man har sånna där dagar veckor? när det känns som man aldrig kommer räcka till aldrig duga aldrig vara bra nog för dig är det så underbart att finna dom små sakerna som gör en hel dag som när gamla vänner man egentligen inte känner längre frågar en rakt ut om kärlek på bussar så grattis på din dag Lennart när jag blir äldre vill jag bli mer som du eller när glömda förälskelser statusuppdaterar      galet        sött                                                               

                                                              "Jag vill inte vara ett ogräs i din kärleksrabatt"                         


   ThisisthelasttimethatIllholdyourhandIwanttokissyouonthemouthandtellyouImyourbiggestfan
                                                                                                                                          Nightmare of you

Jag försöker vara en sån som inte alltid bara sitter och väntar på att saker ska hända, utan faktiskt får saker att hända. Gör saker. Slutar avvakta. Försöker vara en ny jag. Ta stegen framåt för att bli den jag hoppas kunna bli istället för att stå kvar på samma ställe och inte ens våga försöka. Trots allt. Med tanke på allt som kan hända, allt som händer. Man lever bara en gång, och livet är för kort för att slösas bort på att vänta. Jag är inte en sån som väntar.


                                                                                                         Ican'talwaysbewaitingWaitingonyou
                                                                                                                                               Jack Johnson

Det slog mig häromdagen         en evighet senare        jag är ensam igen                          
(dufårmigattkännamigbillig)             
Det är inte dig jag saknar                                                                          


Passivemeaggressiveyou
The naked and famous

Får jag spara dig? Gömma undan ditt hemliga nummer och plocka fram det igen om kanske fem-tio år? När du har gift dig och skaffat barn, och sen skilts åt som vänner. När jag rest mer, utbildat mig, och jobbat mig upp till det jobb jag alltid drömt om. Och vi kan bo i en vacker lägenhet eller ett litet hus med vita väggar, fyllt av möbler du skapat och alla de tavlor som jag då börjat måla igen. Jag andas tillbaka livslusten i dig som du tappat nånstans mellan nu och då, ger tillbaka din kreativitet som du förtryckt, samtidigt som du tar del av min rastlöshet, stillar mig, och jag tillåter dig att älska mig. Så får jag spara dig? För just nu ser jag ingen plats för oss i våra liv, men om fem-tio år är vi kanske perfekta för varandra.


                                                           AndIfeelyourburningeyesburningholesstraightthrougmyheart
                                                                                                                              Antony & the Johnsons

Som att bestämma sig för att förändra hela livet vid ett rödljus på andra sidan jorden                


Lastnight’sloveaffairislookingvulnerableinmybed
Marina and The Diamonds

                     - - -
- - -

Jag drömde en dröm inatt. En sån där dröm som man aldrig vill vakna från, vill stanna i för alltid. Och även om idag är en sån dag då verkligheten borde överträffa vilken dröm som helst egentligen, så vill jag ändå krypa ihop under en filt i soffan, sluta ögonen och få tillbaka den där känslan. Hela tiden. Allt för den känslan igen. Men det gör jag inte. Jag packar mitt liv i en väska och väntar på att det går över.


                                                                                                            Ochmottomhetenefterexplosionen
                                                                                                                                         Lars Winnerbäck

Tiden går så fort. Om jag var en sån som kunde definiera stress som en känsla så skulle jag nog vara det. Jag hinner inte med dagarna. Längtar varken framåt eller bakåt och somnar ensam i soffan invirad i en filt i första reklampausen i nio-programmen. Ibland önskar jag att man kunde frysa ögonblicken för att verkligen kunna ta vara på känslan och inte bara känna att den rusar förbi. Spara den på något vis. Min älskade systerson får mig att önska att jag såg världen så som han fortfarande gör. Den enkla och oförstörda bilden. Och när han sätter sig i mitt knä för att läsa en bok eller tar min hand för att få mig att följa till hans rum så känns det nästan så. Enkelt och oförstört. Världens finaste lilla människa som gör mig tacksam att tiden ändå går. Snart är det ett nytt år igen och livet bara rullar på, och ibland känns det som jag redan levt en evighet och andra dagar inte alls. Och orden hinns liksom inte med för att spara allt det fina. Jag hoppas att jag om 25 dagar kan andas och ta in allting igen. Och tack fina K för att du påminner mig om det som är så stor del av mig. Ord ord ord.


                                                                    FifteenfourteenthirteentwelwetenbecauseIsleptforsolong
                                                                                                                                               Hello Saferide

En gång för många år sedan läste jag en bok som jag med största säkerhet lånat av min mor. Jag har ingen aning om bokens titel eller vem som skrivit den, men jag minns den. Den handlade om en hon och en han, som träffades och älskades som tonåringar, men slets ifrån varandra. Som träffades igen flera år senare på en helt annan kontinent som nya människor, men som inte heller då kunde stanna hos varandra. Som träffades en tredje gång i slutet av livet, efter barn och barnbarn och olika liv. Jag har ingen aning om hur boken slutade, om dom spenderade sin sista tid ihop eller isär. Men jag finner det fortfarande otroligt vackert och på något sätt lite löjligt hoppfullt att två människor kan älska varandra och tappa bort varandra och älska varandra igen. Även om det bara är i böckerna. Jag vet inte om författaren ville skildra en fin saga om hur ödet förde dom samman om och om igen, men skulle det vara så så finner jag det lite komiskt att det är just den här boken som jag på mitt egna sätt minns. Eftersom jag inte tror på ödet. Eller karma. Eller en univeriell mening med allt som händer. Jag tror på fysik och psykologi. På att de val vi och alla runt oss gör skapar vår värld. Skapar dom vi är. Jag ser ingen mening i att människor mår dåligt. Att människor svälter. Att folk dör. Jag ser ingen kosmisk förklaring till ett sånt faktum som att barn, till och med barn som inte ens hunnit fylla ett år, våldtas i världens fattigaste delar bara för att det på något sätt spridits en sägen om att ifall du har sex med en oskuld så kan du botas från AIDS. Renas av att smutsa ner det renaste som finns. Det är inte karma. Det är sånt som händer på grund av de val som vi gör. För fyra år sedan fick jag en liten bok av min syster som nu ligger i mitt köksskåp. På framsidan finns ett citat av Ralph Waldo Emerson som jag brukar läsa dom dagar då jag tycker att mina tankar blivit alltför cyniska. "Obegåvade människor tror på turen. Begåvade tror på orsak och verkan." Sen finns det dom dagar då jag verkligen önskade att jag oxå kunde tro på en mening med allt.



                          OmduälskarmigkommerjaglämnadigOchomdulämnarmigkommerjagälskadig
                                                                                                                                          Håkan Hellström

Jag är en sån som finner tro på gudar osannorlikt och därför beundransvärt. Som gillar ordning och att ha saker på mitt sätt. Som när ordningen skakas vill packa alla mina tillhörigheter i en väska och försvinna till någon annan plats och få vara någon annan en stund. Skapa ett nytt jag. Som har svårt att känna mig hemma någonstans då jag vet hur snabbt trygghet kan försvinna. Som av den anledningen har svårt att lita på någon annan än mig själv. Som därför, ensamheten till trots, ofta har svårt att umgås normalt med andra. Jag är en sån som finner det hoppfullt att alla människans celler har förnyats under en sjuårsperiod, då det betyder att jag är mer än halvvägs till att vara en helt annan människa än den du kände. Som tror att det finns två anledningar till att par skaffar hund, för att öva inför sina framtida barn eller som substitut för de barn dom inte kan få. Och som finner det otroligt poetiskt vackert att en kolibris hjärta slår 1200 slag i minuten. Sån är jag. Precis som jag är.

 
                                                                                                                      Heladethärlivetharmärktmig
                                                                                                                                                         Eldkvarn

Jag orkar inga fler solförmörkelser                                                   


 - - -
 - - -

Jag funderar mycket på känslor. På våra känslor, som inte matchar.
Och det slog mig häromdagen, att jag vet inte vems känslor jag skulle ändra.
Dina eller mina.                   Om jag kunde.


                                                                                            Frozenheartsleaveseethroughscaring
                                                                                                                                 Shout Out Louds

Egentligen borde det väl inte vara en så stor sak. Det här med att folk dör. Det är ju trots allt det enda som alla har gemensamt oavsett vem eller var man är. Jag tänkte säga att det fanns två saker. Att födas och att dö. Men det finns ju dom som dör innan dom föds. Dör innan dom hinner leva. Och ändå blir allt så svart, varje gång. Jag har tänk på hur världen ändras varje gång en ny människa blir till. Hur ringarna på vattnet sprider sig. Hur en ny person skapar helt nya identiteter. En mor. En far. Vissa gånger kanske flera av varje. Morföräldrar och farföräldrar. Hur en person gjorde mig till moster. Och sen tänker jag på alla personer min faster skapade när hon föddes. På det hål hon lämnar nu när hon inte finns mer. Folk föds och folk dör varje dag. Ljust möter mörkt, lite som myrornas krig på gamla tv-apparater. Man vet aldrig vilken färg som ska vinna. Alltid när folk dör i min närhet burkar jag fundera över tro och religion. Det händer oftare än jag skulle vilja. Önska att jag hade någon. En övertygelse att det ljusa alltid är starkare än det mörka. Jag beundrar människor som tror på sånt. Som tror på något. Istället tänder jag levande ljus, kryper ner i soffan och tittar på Greys Anatomy, True Blood och Criminal minds, där allt handlar om död, och försöker på mitt eget sätt tränga undan mörkret.


                                                                                                                         Detlillahjärtatdetpulserarän
                                                                                                                                         Lars Winnerbäck

Jag är en sån människa som planerar det mesta i min tillvaro. Jag tycker om struktur. När saker är i raka linjer. Min egna typ av perfektion. Jag rutar in mig i mig själv. Vid vissa tillfällen i mitt liv har jag lyckats blunda för strukturen ganska länge, och jag vet ju att på ett sätt var jag lyckligare då. Jag var en av alla dom lite mer spontana människor som gör lite vad som helst och öpnnar upp sig för andra. Som skrattar och dansar på bardiskar och i gallerburar bara för att det är roligt. Som inte analyserar sönder stunder i kök. Inte sluter in sig i bubblor. Ibland tänker jag på hur annorlunda jag var när E träffade mig. Tänker på vem det var som han blev kär i. Ibland är jag ledsen för hans skull att jag inte kan vara den personen oftare. Jag har en gammal vän som är väldigt olik mig. Kanske är det därför som vi har så svårt att umgås nu för tiden. Hon är inte rädd för att släppa in människor i sitt liv. Tvärtom. Det är det hon lever av. Och varje gång hon blir kär är det som om det vore första gången. Trots att oxå hon blivit lämnad och lämnat så är varje ny människa hon älskar hennes livs stora kärlek. Ibland avundas jag henne. Min Charlotte, som kan älska fritt.


                                                                                                                                           Thisiswhywefight
                                                                                                                                             Regina Spektor

Varför är det ofta så att när allt det man drömt om att ha äntligen infinner sig
                                        så är det något annat som försvinner?


                                                                                        I´mgonnafindawaytomakeitwithoutyou
                                                                                                                                                 Robyn

Jag saknar att känna mig hemma


                                                                                                                    Iwillgomyway
                                                                                                         Maximilian Hecker

Ja fina du, alldeles för många tankar även här. Det känns som om hösten redan är på väg och melankolin med den, det blir mörkare för varje dag och mina tankar frodas så bra i det tysta mörkret. Jag vill så gärna tro att när allt runt inte längre är kaos så ska även tankarna stillas, men det verkar snarare vara tvärtom. Mitt inre kaos minskar när omvärlden är upp och ner. Kanske är det därför jag längtar bort nu när allting annat lugnat ner sig.
När jag började med mina mediciner så googlade S och frågade om det var sån effekt som internet berättade. Som en gardin som drogs upp. Som äntligen släppte in ljuset. Om det stämmer så skyller jag på ljuset. Ljuset som blekt dig till ljusaste blå, som inte längre matchar mitt mörka. Jag vet inte vad man gör när vi inte längre bär samma nyans.


                                                                    IcouldhaveswornthatIsawsomethingmoreinyoureyes
                                                                                                                                   Sahara Hotnights

Igår såg jag insidan av mitt hjärta
och jag undrar fortfarande över den där helt normala vita fläcken i min vänstra kammare



                                                                                                                                                     - - -
                                                                                                                                                     - - -