Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Igårkväll plockade jag ur nästan femto häftklamrar ur en tavelram och rullade ihop den färdiga tavelduken i en fin liten rulle och tejpade runt och ställde undan den som om jag någonsin skulle öppna den igen. Skrev på den lilla tejpbiten måtten för ramen som om det faktiskt fanns en möjlighet att den någonsin igen skulle fästas på fyra träpinnar med måtten åttioåttagångernittiosexcentimeter. Jag har egentligen bara gjort så en gång förut, med en bild som aldrig blev färdigmålad The way we used to dance och sen en hel uppsats som underrubrik men det är svårt att måla en känsla som inte finns kvar längre. Svårt att behålla något som inte är ens eget men som aldrig fick chansen att ges bort på födelsedagar som vi låtsas som att vi inte kommer ihåg längre. Som om allt det faktiskt vore nånting att minnas.