Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Häromdagen fann jag mig helt utan varning eller chans till förberedande djupa andetag mitt emot en fem månader gammal mänsklig varelse med massor med mörkblont hår på huvudet med en tendens till några korkskruvar bakom öronen. Och det slog mig. Om håret varit lite mörkare och ögonen gått mer mot hasselnöt. Då kunde det lika gärna ha varit hans dotter.

MakenomistakeSheshedsherskinjustlikeasnake

Babyshambles

Jag läste en dikt häromdagen, på sockerdricka.nu. Av Nottetotte. Titeln var lånad från Navids ord (dom förföljer mig fortfarande), Det var något som berörde mina snart 300 dagar av obrutna tankar, en saknad efter något som inte alls handlar om dig, som bara handlar om något större som liksom saknas, inget som är värdefullt nog att förvaras inlåst framme vid kassan, en tomhet efter något som känns på riktigt innanför huden på ett sätt som inget annat riktigt gör när man liksom hänger uppochner i träden. Det handlar inte om dig längre. Men ändå. Jag var ju inte den enda av oss som förlorade något

Youknowthatit'sokayTofeellikelifejustain'tworthlivingthisway

Kristoffer Åström

Jag kom att tänka på en sak igår. Gällande människor som man tappat bort på något sätt. Som försvunnit från ens liv utan att man egentligen förstod hur det kunde gå till. Och ändå tycker man att det samhälle vi lever i idag gör det relativt lätt att hålla koll på vad människor man knappt ens känner pysslar med varje dag, vem som jobbar med vad och vart och till och med hitta bilder på gamla kärlekar i brandmannakläder sen Facebook invaderat hela mänskligheten det senaste året och var och varannan människa numer bloggar om allt mellan himmel och jord eller det lilla men personligt omätbara då ens barn tar sina första steg. Och ändå. Trots allt detta. Om du dog så skulle jag aldrig få veta ens det.

YoupackyourcasesandyouhopeforabetterdayJoanie'salrightshesaidshedidn'twantyourlove

Mando Diao

sju.

      frågan är vem som ångrade sig först
      om det var förnuftet eller förhoppningarna
      oändliga stunder som bara tog två timmar
      rädslan slet oss samman och förde oss isär
      vi står på samma plats som innan
      (med sju mils mellanrum)

.

I´mclimbingthewallsThinkingmaybeIshouldcall/Intothinkingthere´ssomethingtosayWhenwhatslefttosayIt´sallbeensaidAnyway

Asha Ali

Ibland önskar jag att förnekelse var enkelt och att dess konsekvenser inte existerade. Och ibland undrar jag om rastlöshet är ett sånt där karaktärsdrag som växer bort med tiden, eller om det är som med dom där fräknarna i mitt ansikte som jag aldrig riktigt lärt mig att acceptera att dom finns där. Dom som inte ens bleknar med tiden.

Andbyleavingwedont'tstartlivingyouknow

Franz Ferdinand

Jag håller på med att måla en tavla till Olle. Och den här gången började jag hata den redan vid fasthäftandet av duken. Det brukar ju i alla fall dröja tills kanske tredje färglagret om jag har tur. Eller det var så det brukade vara.

Jag kan inte minnas senaste gången som jag faktiskt målade för min skull. Den första jag gjorde i vintras kanske, fastän den var till någon annan. Kanske den blåa i Örebro. Kanske. Kanske känns penseldragen för mycket nu mer bara, eller kanske är det så att dom känns alldeles för lite. Nu när jag redan för länge sedan målat det vackraste jag kan. Och jag har aldrig kunnat måla riktigt lika bra som då.

Jag antar att det är som med mycket annat här i livet som känns så där alldeles galet mycket för mycket. Man känner det liksom i varje cell i kroppen, varje penseldrag sker så flyktigt men är ändå så unikt att det liksom får luften runtomkring att vibrera. Och på ett sätt vill man bevara den där känslan alltid, få ha den runt sig hela tiden. Men ändå vet man, djupt där inne nånstans, trots att man blundar för det och låtsas som om det bara är sagor som tar slut så där, att ju mer varje penseldrag känns, ju bättre allting blir, ju närmare kommer man den där oundvikliga stunden då penseldragen tar slut. Helt plötsligt finns det inga fler. Man är klar. Och såklart är det bitterljuvt att komma dit, känslan är borta, luften har slutat vibrera. Men man är inte ledsen, man är lycklig för att man hade det, lycklig för det unika. Och man vet, att så där kommer man aldrig nånsin att måla igen.

Det är anledningen till att jag knappt målar längre. Jag har upplevt mina känslor i perfektion.

ÄrdufortfarandeargÄrdufortfarandetröttÖnskardufortfarandeattvialdrighademötts?

Säkert!

Jag antar att jag är lite känd för att drömma om konstiga saker. Eller var, i alla fall. Pojkar i Super Mario och ministermördare på Björnvallens kursgård. Numera drömmer jag sällan på det sättet, och kanske är det tur. Det är en sådan underlig känsla att vakna och inse att man hellre vill vara tillbaka i drömmen än att leva sitt eget liv.

Men för några veckor sedan drömde jag en sådan sak som jag bara inte kan glömma. Jag drömde om en människa som jag aldrig träffat, som jag bara sett några få bilder på och som egentligen inte kan ge mig en riktig bild av hur han ser ut. Men ögon. Det är något med ögonen... Som med mycket annat hittade jag honom första gången på sockerdricka.nu. Han som jag har slutat skriva dikter, men då gjorde han det. Det är många år sedan nu. Och allt jag ville var att vara den där flickan som han förälskade sig i när de en dag satt på samma buss, och som han sen aldrig såg igen. Jag ville vara i hans ord, antar jag.

Numera brukar jag läsa hans blogg, en av de få bloggar jag faktiskt läser regelbundet, och som på senare tiden bytt från att vara en renodlad och underbar musikblogg till att vara lite mer av allt. Underbar i kubik. Och till och med i drömmen visste jag vad jag ville säga. Att om vi var våra ord så skulle mina vilja älskas av hans. För i verkligheten är jag ju tyvärr bara hon som inte klarar av när osten ligger omlott på hennes mackor.