Är du fortfarande arg?
Jag håller på med att måla en tavla till Olle. Och den här gången började jag hata den redan vid fasthäftandet av duken. Det brukar ju i alla fall dröja tills kanske tredje färglagret om jag har tur. Eller det var så det brukade vara.
Jag kan inte minnas senaste gången som jag faktiskt målade för min skull. Den första jag gjorde i vintras kanske, fastän den var till någon annan. Kanske den blåa i Örebro. Kanske. Kanske känns penseldragen för mycket nu mer bara, eller kanske är det så att dom känns alldeles för lite. Nu när jag redan för länge sedan målat det vackraste jag kan. Och jag har aldrig kunnat måla riktigt lika bra som då.
Jag antar att det är som med mycket annat här i livet som känns så där alldeles galet mycket för mycket. Man känner det liksom i varje cell i kroppen, varje penseldrag sker så flyktigt men är ändå så unikt att det liksom får luften runtomkring att vibrera. Och på ett sätt vill man bevara den där känslan alltid, få ha den runt sig hela tiden. Men ändå vet man, djupt där inne nånstans, trots att man blundar för det och låtsas som om det bara är sagor som tar slut så där, att ju mer varje penseldrag känns, ju bättre allting blir, ju närmare kommer man den där oundvikliga stunden då penseldragen tar slut. Helt plötsligt finns det inga fler. Man är klar. Och såklart är det bitterljuvt att komma dit, känslan är borta, luften har slutat vibrera. Men man är inte ledsen, man är lycklig för att man hade det, lycklig för det unika. Och man vet, att så där kommer man aldrig nånsin att måla igen.
Det är anledningen till att jag knappt målar längre. Jag har upplevt mina känslor i perfektion.
ÄrdufortfarandeargÄrdufortfarandetröttÖnskardufortfarandeattvialdrighademötts?
Säkert!
