Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Förra veckan såg jag väl valda delar av filmen Sweet Home Alabama. En sån där film som egentligen ska ses med en sån person som skrattar redan innan den dumma översättningen av you're shitting me ens dyker upp i rutan. Bara för att. Med en sån person som går fem meter bakom en när man vandrar mot ovissa stunder bara för att se till så att man vågar. Med en sån människa som man vet alltid finns där, och som man vill ha runt sig när man är isär och livet tar oväntade vändningar. Någon som håller ihop en när man är trasig. Jag saknar dig.

Andallyou'refriendsaremovingtoLondonWhilethecherrytreesarestillinblossom

Jens Lekman

Jag såg filmen Blood Diamond häromdagen. Och fastän jag sett den förut blev jag djupt berörd nånstans i mig där i slutet på filmen när han tar upp den röda jorden i sin hand. Jag har hört att när man väl fått den jorden under naglarna så går den aldrig riktigt att skrubba bort.

För ett tag sen träffade jag en gammal vän som en gång bodde bakom dörren mitt emot min. Vi brukade låsa in oss på hennes rum ibland och äta svenskt godis, ibland brukade hon komma in till mitt rum och lämna fotavtryck under fönstret, och ibland brukade hon och våra grannar stänga in sig bakom min dörr och titta på Sex and the City när jag inte var där. Nu så här två år senare berättade hon för mig att dom fortsatte att göra det efter att jag flyttat långt därifrån, fortfarande ha mitt rum som en självklar plats att vara på. Sen pratade vi om framtidsångest och hösten 2009. Om vad vi skulle vilja göra om the sky verkligen var the limit. Och det är underbart på något sätt att vi fortfarande efter två år av olika utvecklanden fortfarande delar en djupliggande passion för Médecins Sans Frontières och en önskan att en gång vara en del av något större. Men det är ju tyvärr så att högtflygande drömmar även dom blir nertyngda av verklighetens gråskalor, och det närmaste jag kommer är en önskan om Pilgrims årliga smycke vars intäkter går till passionerade människors kamp.

En jordglob i sin fullkomlighet för drömmar i sin otillräcklighet.

You'realittlebitmorethanIthoughtyou'dbe

The Cardigans

Jag skulle ge vad som helst för att vara förälskad i dig igen, för känslan var
ju nu så här i efterhand ganska oslagbar att förströsta på i höstmörkret.

SoyouthinkofmeLikeIthinkofyouLikethesubstituteforsomething

David & the Citizens

Häromdagen målade jag två köksluckor blåa. Alla andra luckor målade jag en gång för över fem år sedan men på grund av alla sorters konstiga omständigheter så förblev just dom här två omålade alla dessa åren. Lite komiskt är det ändå när färgburken stått på samma ställe där i källaren under hela den här tiden. Ibland kan jag få sånna där dumma tankar, att jag borde målat dom när han var kvar. Inte för att det skulle ha haft nån sorts inverkan på vad som hände sen, inte alls så att det lilla hade fått honom att stanna kvar, för sånna tankar oavsett vad dom gäller är lönlöst att tänka. Jag har tänkt miljontals. Men bara för att han skulle fått se det. Se dom målade luckorna.

Det är lustigt ändå, att det gått så lång tid. Jag har ännu inte riktigt lärt mig att leva med tomheten. För två år sedan ville jag inte åka hem mera, för jag visste inte riktigt hur jag skulle orka andas i närheten av en julgran när han inte andades samma luft. Hur jag skulle kunna ta studenten när han inte var där. Idag har jag insett att andetagen liksom kommer av sig själv, men att den där känslan att någon fattas i luften runtomkring fortfarande infinner sig oftare än jag skulle vilja. Och att jag upplever små saker som jag skulle vilja att han såg. Som köksluckor. Det lilla bara.

I början skrev jag massor med brev. Liksom för att låtsas som om han fortfarande var kvar i mitt liv, att han var borta en stund bara. Fastän det var jag som var borta, och han inte var hemma. Och jag hade ingenstans att skicka mina ord, det fanns ingen som ville höra dom. Ingen som skulle vilja snorkla med mig i Indiska Oceanen. Jag minns inte längre när jag gick över till att låtsas som om han faktiskt verkligen inte kroppsligen existerade längre, men kanske var det när jag insåg att först när han var död så skulle det vara okej för mig att älska honom igen. Så nu gör jag det. Försöker lära mig att leva med tomheten som han lämnade efter sig. Men jag undrar fortfarande om jag hade stannat om han gjort det.

Och på något sätt spenderar jag mina nätter i hans sovrum, och målar min fortsatta saknad i köksluckor. Bara för att.

ButmyheartItdontbeatItdontbeatthewayitusedtoAndmyeyesTheydontseeyounomore

The Killers