Eternal Sunshine of the Cynical Mind

För ett tag sen träffade jag en gammal vän som en gång bodde bakom dörren mitt emot min. Vi brukade låsa in oss på hennes rum ibland och äta svenskt godis, ibland brukade hon komma in till mitt rum och lämna fotavtryck under fönstret, och ibland brukade hon och våra grannar stänga in sig bakom min dörr och titta på Sex and the City när jag inte var där. Nu så här två år senare berättade hon för mig att dom fortsatte att göra det efter att jag flyttat långt därifrån, fortfarande ha mitt rum som en självklar plats att vara på. Sen pratade vi om framtidsångest och hösten 2009. Om vad vi skulle vilja göra om the sky verkligen var the limit. Och det är underbart på något sätt att vi fortfarande efter två år av olika utvecklanden fortfarande delar en djupliggande passion för Médecins Sans Frontières och en önskan att en gång vara en del av något större. Men det är ju tyvärr så att högtflygande drömmar även dom blir nertyngda av verklighetens gråskalor, och det närmaste jag kommer är en önskan om Pilgrims årliga smycke vars intäkter går till passionerade människors kamp.

En jordglob i sin fullkomlighet för drömmar i sin otillräcklighet.