Eternal Sunshine of the Cynical Mind

För ett tag sen träffade jag en gammal vän som en gång bodde bakom dörren mitt emot min. Vi brukade låsa in oss på hennes rum ibland och äta svenskt godis, ibland brukade hon komma in till mitt rum och lämna fotavtryck under fönstret, och ibland brukade hon och våra grannar stänga in sig bakom min dörr och titta på Sex and the City när jag inte var där. Nu så här två år senare berättade hon för mig att dom fortsatte att göra det efter att jag flyttat långt därifrån, fortfarande ha mitt rum som en självklar plats att vara på. Sen pratade vi om framtidsångest och hösten 2009. Om vad vi skulle vilja göra om the sky verkligen var the limit. Och det är underbart på något sätt att vi fortfarande efter två år av olika utvecklanden fortfarande delar en djupliggande passion för Médecins Sans Frontières och en önskan att en gång vara en del av något större. Men det är ju tyvärr så att högtflygande drömmar även dom blir nertyngda av verklighetens gråskalor, och det närmaste jag kommer är en önskan om Pilgrims årliga smycke vars intäkter går till passionerade människors kamp.

En jordglob i sin fullkomlighet för drömmar i sin otillräcklighet.

You'realittlebitmorethanIthoughtyou'dbe

The Cardigans

Jag vill måla. Stort. Inte använda små penslar och leka med detaljer, vill inte ens titta på den halvfärdiga tavla som de senaste veckorna bevakat min sömn. Jag vill riva ner gamla tapeter, fylla igen gamla hål som om dom aldrig funnits där, slipa rena ytor och skapa nya färgskalor. Jag vill måla stort. Leka med pensel och roller och bli prickig över hela mig, måla in mig själv i något nytt. Det vill jag. Börja om från början. Göra om och göra nytt. Jag vill måla. Stort.

IfyouwanttobealoneherewithmeYoumustunderstandmyweaknessIt'sthewaythatyouleftme

Laurel Music

"Alltså, har den så sjukt många ben?"

Fredrik Wikingsson

Boston Tea Party

Säga vad man vill om Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är så befriande underbart och underbart befriande att jag skrattar mig igenom varje måndagskväll. Och då och då även avnjuter deras om möjligt ännu härligare Sommarprat från i somras. Bara för att. När dom sen varvar femton år gamla videoklipp med bilder på F ätandes sitt eget kött, F när han får ångestattacker, vita pilar och nerskrivna ord, och Veckans macka inspelade i Björkarnas stad så kapitulerar jag direkt för deras genialitet.

Ett radarpar att avguda.

IlovedyouquiteadealDontyougetmestartednow

Death Cab for Cutie

Häromdagen fann jag mig helt utan varning eller chans till förberedande djupa andetag mitt emot en fem månader gammal mänsklig varelse med massor med mörkblont hår på huvudet med en tendens till några korkskruvar bakom öronen. Och det slog mig. Om håret varit lite mörkare och ögonen gått mer mot hasselnöt. Då kunde det lika gärna ha varit hans dotter.

MakenomistakeSheshedsherskinjustlikeasnake

Babyshambles

Jag läste en dikt häromdagen, på sockerdricka.nu. Av Nottetotte. Titeln var lånad från Navids ord (dom förföljer mig fortfarande), Det var något som berörde mina snart 300 dagar av obrutna tankar, en saknad efter något som inte alls handlar om dig, som bara handlar om något större som liksom saknas, inget som är värdefullt nog att förvaras inlåst framme vid kassan, en tomhet efter något som känns på riktigt innanför huden på ett sätt som inget annat riktigt gör när man liksom hänger uppochner i träden. Det handlar inte om dig längre. Men ändå. Jag var ju inte den enda av oss som förlorade något

Youknowthatit'sokayTofeellikelifejustain'tworthlivingthisway

Kristoffer Åström

Jag skulle ge vad som helst för att vara förälskad i dig igen, för känslan var
ju nu så här i efterhand ganska oslagbar att förströsta på i höstmörkret.

SoyouthinkofmeLikeIthinkofyouLikethesubstituteforsomething

David & the Citizens

Countingeveryminutetilthefeelingscomecrashingdown

Foo Fighters

Apropå mitt tidigare inlägg och det lilla fenomen vi kallar Facebook så fick jag häromdagen en ny groupinvitation. En samlingsplats för alla dom som anser Annika Norlin vara drottningen av musikvärlden i dagsläget. Om någon möjligtvis missat det trots alla inlägg hon fått ackompanjera så tillhör jag den skaran. Så tack Lennart. Utan den hade jag missat hennes nykomponerade ord. För att se musiksveriges skönaste tjej sjunga sin nya låt i en hiss, klicka här. Och njut av det opretentiösa och underbara.

Hello Saferide

Jag kom att tänka på en sak igår. Gällande människor som man tappat bort på något sätt. Som försvunnit från ens liv utan att man egentligen förstod hur det kunde gå till. Och ändå tycker man att det samhälle vi lever i idag gör det relativt lätt att hålla koll på vad människor man knappt ens känner pysslar med varje dag, vem som jobbar med vad och vart och till och med hitta bilder på gamla kärlekar i brandmannakläder sen Facebook invaderat hela mänskligheten det senaste året och var och varannan människa numer bloggar om allt mellan himmel och jord eller det lilla men personligt omätbara då ens barn tar sina första steg. Och ändå. Trots allt detta. Om du dog så skulle jag aldrig få veta ens det.

YoupackyourcasesandyouhopeforabetterdayJoanie'salrightshesaidshedidn'twantyourlove

Mando Diao

You'rethelastIshouldcallfromabothinTokyo

Sahara Hotnights

sju.

      frågan är vem som ångrade sig först
      om det var förnuftet eller förhoppningarna
      oändliga stunder som bara tog två timmar
      rädslan slet oss samman och förde oss isär
      vi står på samma plats som innan
      (med sju mils mellanrum)

.

I´mclimbingthewallsThinkingmaybeIshouldcall/Intothinkingthere´ssomethingtosayWhenwhatslefttosayIt´sallbeensaidAnyway

Asha Ali

"Believe me, I would love to be one of those people who's all,

 ' we loved, thank you, you enriched my life, now go, prosper,'

 but I'm much more

' we didn't work out, you need to not exist'."

Cynthia Nixon

Sex and the City

Saknad serie

Ibland önskar jag att förnekelse var enkelt och att dess konsekvenser inte existerade. Och ibland undrar jag om rastlöshet är ett sånt där karaktärsdrag som växer bort med tiden, eller om det är som med dom där fräknarna i mitt ansikte som jag aldrig riktigt lärt mig att acceptera att dom finns där. Dom som inte ens bleknar med tiden.

Andbyleavingwedont'tstartlivingyouknow

Franz Ferdinand

"We have a whole life to live together you fucker

But it can´t start until you call"

Miranda July

Me and you and everyone we know

Underbar film

IcuthishairmyselfonenightApairofdullscissorsandtheyellowlightAndhetoldmethatIdonealrightAndhekissedmetilthemorninglight

Regina Spektor

Häromdagen målade jag två köksluckor blåa. Alla andra luckor målade jag en gång för över fem år sedan men på grund av alla sorters konstiga omständigheter så förblev just dom här två omålade alla dessa åren. Lite komiskt är det ändå när färgburken stått på samma ställe där i källaren under hela den här tiden. Ibland kan jag få sånna där dumma tankar, att jag borde målat dom när han var kvar. Inte för att det skulle ha haft nån sorts inverkan på vad som hände sen, inte alls så att det lilla hade fått honom att stanna kvar, för sånna tankar oavsett vad dom gäller är lönlöst att tänka. Jag har tänkt miljontals. Men bara för att han skulle fått se det. Se dom målade luckorna.

Det är lustigt ändå, att det gått så lång tid. Jag har ännu inte riktigt lärt mig att leva med tomheten. För två år sedan ville jag inte åka hem mera, för jag visste inte riktigt hur jag skulle orka andas i närheten av en julgran när han inte andades samma luft. Hur jag skulle kunna ta studenten när han inte var där. Idag har jag insett att andetagen liksom kommer av sig själv, men att den där känslan att någon fattas i luften runtomkring fortfarande infinner sig oftare än jag skulle vilja. Och att jag upplever små saker som jag skulle vilja att han såg. Som köksluckor. Det lilla bara.

I början skrev jag massor med brev. Liksom för att låtsas som om han fortfarande var kvar i mitt liv, att han var borta en stund bara. Fastän det var jag som var borta, och han inte var hemma. Och jag hade ingenstans att skicka mina ord, det fanns ingen som ville höra dom. Ingen som skulle vilja snorkla med mig i Indiska Oceanen. Jag minns inte längre när jag gick över till att låtsas som om han faktiskt verkligen inte kroppsligen existerade längre, men kanske var det när jag insåg att först när han var död så skulle det vara okej för mig att älska honom igen. Så nu gör jag det. Försöker lära mig att leva med tomheten som han lämnade efter sig. Men jag undrar fortfarande om jag hade stannat om han gjort det.

Och på något sätt spenderar jag mina nätter i hans sovrum, och målar min fortsatta saknad i köksluckor. Bara för att.

ButmyheartItdontbeatItdontbeatthewayitusedtoAndmyeyesTheydontseeyounomore

The Killers

Igår fick A en ny kusin. Hon har varit väntad sen den här tiden ifjol. Ibland blir saker och ting inte riktigt så som man tänkte sig då. Men nu är hon här, tillslut. Hon heter Enya.

BabyyougotearsjustlikeDumboIt´ssosweetYourkneesarenottogetherwhenyouwalkdownthestreet

Ceasars Palace

Jag håller på med att måla en tavla till Olle. Och den här gången började jag hata den redan vid fasthäftandet av duken. Det brukar ju i alla fall dröja tills kanske tredje färglagret om jag har tur. Eller det var så det brukade vara.

Jag kan inte minnas senaste gången som jag faktiskt målade för min skull. Den första jag gjorde i vintras kanske, fastän den var till någon annan. Kanske den blåa i Örebro. Kanske. Kanske känns penseldragen för mycket nu mer bara, eller kanske är det så att dom känns alldeles för lite. Nu när jag redan för länge sedan målat det vackraste jag kan. Och jag har aldrig kunnat måla riktigt lika bra som då.

Jag antar att det är som med mycket annat här i livet som känns så där alldeles galet mycket för mycket. Man känner det liksom i varje cell i kroppen, varje penseldrag sker så flyktigt men är ändå så unikt att det liksom får luften runtomkring att vibrera. Och på ett sätt vill man bevara den där känslan alltid, få ha den runt sig hela tiden. Men ändå vet man, djupt där inne nånstans, trots att man blundar för det och låtsas som om det bara är sagor som tar slut så där, att ju mer varje penseldrag känns, ju bättre allting blir, ju närmare kommer man den där oundvikliga stunden då penseldragen tar slut. Helt plötsligt finns det inga fler. Man är klar. Och såklart är det bitterljuvt att komma dit, känslan är borta, luften har slutat vibrera. Men man är inte ledsen, man är lycklig för att man hade det, lycklig för det unika. Och man vet, att så där kommer man aldrig nånsin att måla igen.

Det är anledningen till att jag knappt målar längre. Jag har upplevt mina känslor i perfektion.

ÄrdufortfarandeargÄrdufortfarandetröttÖnskardufortfarandeattvialdrighademötts?

Säkert!