Från och med du
För några dagar sedan läste jag en artikel av Amanda Widell, om en dröm att uppleva sitt liv som en film. Om något som aldrig är. Aldrig Julia Roberts i en hotellbar eller SJP framför en vit mac och öppet fönster mot New Yorks gator. Jag satt och funderade på det där igår när jag satt i ett bås och väntade utan smycken iförd en skjorta i en hemsk urtvättad blå nyans som försärkte dom mörka ringarna under mina osminkade ögon. Att just sådana ögonblick ser man aldrig i filmerna. Minuterna senare var dock precis som på tv. Fastspänd i en stor magnet som tar bilder på insidan av ens huvud. Minus ljuden, såklart.
Jaghadeslutetpåvårfilm
Oskar Linnros
Kommentarer
Trackback
