Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Jag är en sån människa som planerar det mesta i min tillvaro. Jag tycker om struktur. När saker är i raka linjer. Min egna typ av perfektion. Jag rutar in mig i mig själv. Vid vissa tillfällen i mitt liv har jag lyckats blunda för strukturen ganska länge, och jag vet ju att på ett sätt var jag lyckligare då. Jag var en av alla dom lite mer spontana människor som gör lite vad som helst och öpnnar upp sig för andra. Som skrattar och dansar på bardiskar och i gallerburar bara för att det är roligt. Som inte analyserar sönder stunder i kök. Inte sluter in sig i bubblor. Ibland tänker jag på hur annorlunda jag var när E träffade mig. Tänker på vem det var som han blev kär i. Ibland är jag ledsen för hans skull att jag inte kan vara den personen oftare. Jag har en gammal vän som är väldigt olik mig. Kanske är det därför som vi har så svårt att umgås nu för tiden. Hon är inte rädd för att släppa in människor i sitt liv. Tvärtom. Det är det hon lever av. Och varje gång hon blir kär är det som om det vore första gången. Trots att oxå hon blivit lämnad och lämnat så är varje ny människa hon älskar hennes livs stora kärlek. Ibland avundas jag henne. Min Charlotte, som kan älska fritt.


                                                                                                                                           Thisiswhywefight
                                                                                                                                             Regina Spektor

Ibland så kommer det över mig precis hur mycket jag saknar att ha någon som du i mitt liv. Någon som man kan ringa ibland bara för att prata om precis ingenting men ändå allting som vi har gemensamt och ännu inte vet om. Berätta sånt som vi aldrig hann berätta och om allt som hände sen som vi aldrig gjorde. Önskar att vi kunde springa på varandra på stan och helt spontant bestämma oss för att ta en fika och du skulle skratta åt min kopp te och säga något i stil med att te är något bara komunister och bohemer dricker och vi skulle prata bort timmar så som vi gjorde en gång. Men istället är jag rädd för att ens säga hej nu för tiden, och jag önskar ibland att det inte vore så.                                   Humlan.


                                                                                           Faständukanskesägerjabaraförattvarasnäll
                                                                                                                                                             Säkert

Varför är det ofta så att när allt det man drömt om att ha äntligen infinner sig
                                        så är det något annat som försvinner?


                                                                                        I´mgonnafindawaytomakeitwithoutyou
                                                                                                                                                 Robyn