Från och med du
För några dagar sedan läste jag en artikel av Amanda Widell, om en dröm att uppleva sitt liv som en film. Om något som aldrig är. Aldrig Julia Roberts i en hotellbar eller SJP framför en vit mac och öppet fönster mot New Yorks gator. Jag satt och funderade på det där igår när jag satt i ett bås och väntade utan smycken iförd en skjorta i en hemsk urtvättad blå nyans som försärkte dom mörka ringarna under mina osminkade ögon. Att just sådana ögonblick ser man aldrig i filmerna. Minuterna senare var dock precis som på tv. Fastspänd i en stor magnet som tar bilder på insidan av ens huvud. Minus ljuden, såklart.
Jaghadeslutetpåvårfilm
Oskar Linnros
Falling Slowly
Jag såg en film idag. En helt underbar film om kärlek
av alla dess slag och passion och vilja och längtan och... allt.
Den var irländsk och hette Once.
Och inte förrän filmen var slut och eftertexterna började rulla
så insåg jag att de inte hade några namn.
De var bara boy och girl.
Han och hon.
Underbart.
We'vestillgottime
Glen Hansard & Marketa Irglova
4 O'Clock
Ibland önskar jag att det fanns nått sätt att vrida tillbaka tiden, göra allt så där enkelt som det var innan man visste bättre. När ens problem var större än livet men som kunde sopas undan av ett enda leende. För en vecka sen kändes det som om jag var på besök i det förflutna, allt kändes precis likadant, och när han höll om mig kände jag mig precis som om jag var sexton år igen. När allt bara var toner som försvann och försiktiga andetag mot varma kroppar. Sen berättade en vän att just den pojken som jag spenderade mina tonår med att avguda kommer att bli en pappa inom kort, och jag insåg att det inte går att komma tillbaka. Att tiden bara går åt ett och samma håll. Vi är vuxna nu, Molntuss, och allt är bara jobb och längtan nånannanstans och ultraljudskardiografi.
It´saneverendingstory
Salem Al Fakir
