Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Jag har inte förlåtit dig. Inte än. Men jag försöker, varje dag. Jag antar att sånt här med förlåtelse är svårare när man är ensam kvar. Jag brukade skriva så mycket när jag var yngre. Hade alltid ett skrivblock i närheten, ifall att. När jag var riktigt liten trodde jag att allt var tvungen att rimma för att det skulle räknas som poesi. Nu har jag lärt mig att alla ord är poesi så länge dom är skrivna med känsla. Men jag tror att jag har svårt att skriva med känslor nu för tiden. Det sista jag med säkerhet vet att jag skrivit med känsla var bittra rader i min lakritsbok, och dom har två år på nacken. Jag brukar hålla mig borta från dom så mycket jag kan, för bitterheten är motsats till förlåtelse. Jag skrev att om det var så. Att du ljög när du sa alltid, och att vi aldrig älskade. Då var det inte värt det, och jag ångrar varje sekund. Så jag har inte fölåtit dig. Än.