Truth doesn't make a noise
Jag har inte förlåtit dig. Inte än. Men jag försöker, varje dag. Jag antar att sånt här med förlåtelse är svårare när man är ensam kvar. Jag brukade skriva så mycket när jag var yngre. Hade alltid ett skrivblock i närheten, ifall att. När jag var riktigt liten trodde jag att allt var tvungen att rimma för att det skulle räknas som poesi. Nu har jag lärt mig att alla ord är poesi så länge dom är skrivna med känsla. Men jag tror att jag har svårt att skriva med känslor nu för tiden. Det sista jag med säkerhet vet att jag skrivit med känsla var bittra rader i min lakritsbok, och dom har två år på nacken. Jag brukar hålla mig borta från dom så mycket jag kan, för bitterheten är motsats till förlåtelse. Jag skrev att om det var så. Att du ljög när du sa alltid, och att vi aldrig älskade. Då var det inte värt det, och jag ångrar varje sekund. Så jag har inte fölåtit dig. Än.
Herstareislowderthanyourvoice
White Stripes
White Stripes
I can't talk about it
Det är fascinerande det här, med förändring. Hur allting hela tiden utvecklar sig och blir något nytt. Hur människor blir nya. För tretton månader sedan så föddes en barn som gjorde mig till moster. Nya människor gör oss sårbara och människor som lämnar oss gör oss starkare på något vis. I fredags kramade jag någon som saknade min vän som lämnat honom. Alla saknar vi. Alla lämnar vi. Jag saknar dig. Och jag får aldrig bli en faster till ditt barn.
LatelyI'vemadealifeofmyown
El Perro del Mar
