Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Idag har jag hämtat hem min Hans-Petter

Han har ännu inte lärt sig hur man ler. Han har fem små men långa fingrar på varje hand,
och fötter som ser ut som sin fars. Den andra tån aningen längre än den första. Hans
andetag är ännu fjädelätta och hans hjärta slår små starka slag vars styrka bär en hel
evighet. Hans ögonlock är tunga när han sover och bakom dom vilar två blå diamanter
värda en hel värld.

Inatt blev jag din moster
<3

Igårkväll plockade jag ur nästan femto häftklamrar ur en tavelram och rullade ihop den färdiga tavelduken i en fin liten rulle och tejpade runt och ställde undan den som om jag någonsin skulle öppna den igen. Skrev på den lilla tejpbiten måtten för ramen som om det faktiskt fanns en möjlighet att den någonsin igen skulle fästas på fyra träpinnar med måtten åttioåttagångernittiosexcentimeter. Jag har egentligen bara gjort så en gång förut, med en bild som aldrig blev färdigmålad The way we used to dance och sen en hel uppsats som underrubrik men det är svårt att måla en känsla som inte finns kvar längre. Svårt att behålla något som inte är ens eget men som aldrig fick chansen att ges bort på födelsedagar som vi låtsas som att vi inte kommer ihåg längre. Som om allt det faktiskt vore nånting att minnas.