Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Ikväll kikade jag lite på det här fenomenet som man har valt att kalla melodifestivalen, och eftersom jag jobbar som jag gör nu mer så var det första gången för året som jag lyckades se mer än bara sista snabbreprisen. På ett sätt verkar det nästan bli skrällarnas år med tanke på att alla mor-och farmödrar bestämde utgången i första deltävlingen, andra bjöd på en kollektiv protest mot förhandsfavoriter och denna kväll, tja... Man skulle ju kunna tro att Lordis storslam för nått år sen och Arks segertåg förra året banat väg för en bredare musiktolerans, men det är kanske att hoppas på för mycket. För finalen återstår ju. Ola Salo i all ära, men jag tror inte att Sverige är redo för att göra Alexander Bard folklig. Eller att fröken du kan vara temepen och tre hål, det har jag Frida ska anses tillräckligt rumsren för att representera Sverige internationellt. Och herr Sjögren känns lite för gammal. Underbarnet Amy för ung. Bromöllas blonda stolthet en aning för... blond. Identiska tvillingar någon? Nej, om inte nästa vecka bjuder på någon riktig bubblare tror jag Andreas Johnsson och hans sköna mö fortfarande sitter på trumf-korten, trots den skakiga starten. Själv njöt jag av Eskobar idag, vilka kom sist i delfinal nummer tre. Och förra veckan ställde sig en man på scenen som för mig var en så stor chock att jag nästan satte tungan i halsen när jag först läste att han skull vara med. Men trots att han inte direkt hamnade i toppen i denna folkkära tävling, så tar han en topplacering hos mig varje gång han undslipper en ton. Jag minns första gången jag dansade runt till tonerna av hans röst i en helt annan livstid, varje lördag- och söndagmorgon i P3 Svea. Och sen kom Varje litet steg och skar rispor i mitt hjärta. Han får gärna rispa mig igen och igen, trots att han nog aldrig blir folklig.

Lasse Lindh