Blue headlights
Jag funderar mycket på känslor. På våra känslor, som inte matchar.
Och det slog mig häromdagen, att jag vet inte vems känslor jag skulle ändra.
Dina eller mina. Om jag kunde.
Frozenheartsleaveseethroughscaring
Shout Out Louds
En stannfågel ger sig av
Egentligen borde det väl inte vara en så stor sak. Det här med att folk dör. Det är ju trots allt det enda som alla har gemensamt oavsett vem eller var man är. Jag tänkte säga att det fanns två saker. Att födas och att dö. Men det finns ju dom som dör innan dom föds. Dör innan dom hinner leva. Och ändå blir allt så svart, varje gång. Jag har tänk på hur världen ändras varje gång en ny människa blir till. Hur ringarna på vattnet sprider sig. Hur en ny person skapar helt nya identiteter. En mor. En far. Vissa gånger kanske flera av varje. Morföräldrar och farföräldrar. Hur en person gjorde mig till moster. Och sen tänker jag på alla personer min faster skapade när hon föddes. På det hål hon lämnar nu när hon inte finns mer. Folk föds och folk dör varje dag. Ljust möter mörkt, lite som myrornas krig på gamla tv-apparater. Man vet aldrig vilken färg som ska vinna. Alltid när folk dör i min närhet burkar jag fundera över tro och religion. Det händer oftare än jag skulle vilja. Önska att jag hade någon. En övertygelse att det ljusa alltid är starkare än det mörka. Jag beundrar människor som tror på sånt. Som tror på något. Istället tänder jag levande ljus, kryper ner i soffan och tittar på Greys Anatomy, True Blood och Criminal minds, där allt handlar om död, och försöker på mitt eget sätt tränga undan mörkret.
Detlillahjärtatdetpulserarän
Lars Winnerbäck
