Eternal Sunshine of the Cynical Mind

En gång för många år sedan läste jag en bok som jag med största säkerhet lånat av min mor. Jag har ingen aning om bokens titel eller vem som skrivit den, men jag minns den. Den handlade om en hon och en han, som träffades och älskades som tonåringar, men slets ifrån varandra. Som träffades igen flera år senare på en helt annan kontinent som nya människor, men som inte heller då kunde stanna hos varandra. Som träffades en tredje gång i slutet av livet, efter barn och barnbarn och olika liv. Jag har ingen aning om hur boken slutade, om dom spenderade sin sista tid ihop eller isär. Men jag finner det fortfarande otroligt vackert och på något sätt lite löjligt hoppfullt att två människor kan älska varandra och tappa bort varandra och älska varandra igen. Även om det bara är i böckerna. Jag vet inte om författaren ville skildra en fin saga om hur ödet förde dom samman om och om igen, men skulle det vara så så finner jag det lite komiskt att det är just den här boken som jag på mitt egna sätt minns. Eftersom jag inte tror på ödet. Eller karma. Eller en univeriell mening med allt som händer. Jag tror på fysik och psykologi. På att de val vi och alla runt oss gör skapar vår värld. Skapar dom vi är. Jag ser ingen mening i att människor mår dåligt. Att människor svälter. Att folk dör. Jag ser ingen kosmisk förklaring till ett sånt faktum som att barn, till och med barn som inte ens hunnit fylla ett år, våldtas i världens fattigaste delar bara för att det på något sätt spridits en sägen om att ifall du har sex med en oskuld så kan du botas från AIDS. Renas av att smutsa ner det renaste som finns. Det är inte karma. Det är sånt som händer på grund av de val som vi gör. För fyra år sedan fick jag en liten bok av min syster som nu ligger i mitt köksskåp. På framsidan finns ett citat av Ralph Waldo Emerson som jag brukar läsa dom dagar då jag tycker att mina tankar blivit alltför cyniska. "Obegåvade människor tror på turen. Begåvade tror på orsak och verkan." Sen finns det dom dagar då jag verkligen önskade att jag oxå kunde tro på en mening med allt.



                          OmduälskarmigkommerjaglämnadigOchomdulämnarmigkommerjagälskadig
                                                                                                                                          Håkan Hellström

Jag är en sån som finner tro på gudar osannorlikt och därför beundransvärt. Som gillar ordning och att ha saker på mitt sätt. Som när ordningen skakas vill packa alla mina tillhörigheter i en väska och försvinna till någon annan plats och få vara någon annan en stund. Skapa ett nytt jag. Som har svårt att känna mig hemma någonstans då jag vet hur snabbt trygghet kan försvinna. Som av den anledningen har svårt att lita på någon annan än mig själv. Som därför, ensamheten till trots, ofta har svårt att umgås normalt med andra. Jag är en sån som finner det hoppfullt att alla människans celler har förnyats under en sjuårsperiod, då det betyder att jag är mer än halvvägs till att vara en helt annan människa än den du kände. Som tror att det finns två anledningar till att par skaffar hund, för att öva inför sina framtida barn eller som substitut för de barn dom inte kan få. Och som finner det otroligt poetiskt vackert att en kolibris hjärta slår 1200 slag i minuten. Sån är jag. Precis som jag är.

 
                                                                                                                      Heladethärlivetharmärktmig
                                                                                                                                                         Eldkvarn

Jag orkar inga fler solförmörkelser                                                   


 - - -
 - - -