25 days
Tiden går så fort. Om jag var en sån som kunde definiera stress som en känsla så skulle jag nog vara det. Jag hinner inte med dagarna. Längtar varken framåt eller bakåt och somnar ensam i soffan invirad i en filt i första reklampausen i nio-programmen. Ibland önskar jag att man kunde frysa ögonblicken för att verkligen kunna ta vara på känslan och inte bara känna att den rusar förbi. Spara den på något vis. Min älskade systerson får mig att önska att jag såg världen så som han fortfarande gör. Den enkla och oförstörda bilden. Och när han sätter sig i mitt knä för att läsa en bok eller tar min hand för att få mig att följa till hans rum så känns det nästan så. Enkelt och oförstört. Världens finaste lilla människa som gör mig tacksam att tiden ändå går. Snart är det ett nytt år igen och livet bara rullar på, och ibland känns det som jag redan levt en evighet och andra dagar inte alls. Och orden hinns liksom inte med för att spara allt det fina. Jag hoppas att jag om 25 dagar kan andas och ta in allting igen. Och tack fina K för att du påminner mig om det som är så stor del av mig. Ord ord ord.
FifteenfourteenthirteentwelwetenbecauseIsleptforsolong
Hello Saferide
