No ones child
Jag saknar att känna mig hemma
Iwillgomyway
Maximilian Hecker
Outcast
Jag har rätt länge kännt det som att jag befunnit mig i en bubbla. En bubbla där inte mycket tilläts varken komma in eller ut. Jag tror att det börjar bli bättre, långsamt. Jag lyssnar på musik igen. Läser böcker som jag brukade. Berörs av alla orden, tillåter dom att beröra mig. Känner behovet av att skriva och beröra någon annan sakta komma tillbaka. Ibland tvivlar jag på om det faktiskt fungerar, om det faktiskt finns några ord kvar som du lyssnar eller reagerar på. Men jag antar att jag måste tro på det, tro på att det var på riktigt även om det var så att du älskade henne först, för annars förlorar allt sitt värde. Annars måste hela jag skrivas om. Jag har sett så mycket efter att jag såg dig, så mycket som jag skulle vilja säga men inte riktigt tror att du vill höra. Se mig igen. Jag skulle vilja berätta om den där känslan jag hade förr, att jag nån gång skulle hamna i en stor vit sjukhussal och finna friheten att säga allt det där man censurerar sig själv från att säga. Verkligheten ter sig inte riktigt så dramatiskt som man läser om i böckerna antar jag. Men ändå. Jag skulle vilja berätta om hur det känns att ligga helt stilla och lyssna på skräniga ljud bakom radion i hörlurarna. Om blodprover och ikryssade remisser. Om känslan av att se sitt hjärta på en skärm och höra hur blodet pressas genom ännu helt oskadda hjärtklaffar. Om kartläggningar av synfält och möjligheten till växande ofarliga tumörer. Om hypofysadenom och mediciner på måndagar. Om att känna sig som vem som helst men ändå inte. Om att helt plötsligt bli konfronterad med stora frågor om eventuella framtida graviditeter och vad det skulle innebära om jag en dag betsämde mig för att faktiskt vilja ha barn. Om hur bubblan liksom lättat och dagarna som visas i färg är fler nu än dom i svart-vitt. Jag har fortfarande nätter då det känns omöjligt att nånsin kunna sova, och då tänker jag på det. På dig. På allt jag vill berätta. Allt jag vill fråga. Allt jag vill att du berättar för mig. Men frågan kvarstår. Skulle du ens vilja lyssna om jag försökte?
IknowallthewrongsandrightsButmymindismovingslower
Timo Räisänen
Love will never do without you
Ja fina du, alldeles för många tankar även här. Det känns som om hösten redan är på väg och melankolin med den, det blir mörkare för varje dag och mina tankar frodas så bra i det tysta mörkret. Jag vill så gärna tro att när allt runt inte längre är kaos så ska även tankarna stillas, men det verkar snarare vara tvärtom. Mitt inre kaos minskar när omvärlden är upp och ner. Kanske är det därför jag längtar bort nu när allting annat lugnat ner sig.
När jag började med mina mediciner så googlade S och frågade om det var sån effekt som internet berättade. Som en gardin som drogs upp. Som äntligen släppte in ljuset. Om det stämmer så skyller jag på ljuset. Ljuset som blekt dig till ljusaste blå, som inte längre matchar mitt mörka. Jag vet inte vad man gör när vi inte längre bär samma nyans.
IcouldhaveswornthatIsawsomethingmoreinyoureyes
Sahara Hotnights
