Eternal Sunshine of the Cynical Mind

Jag har en vän som en gång drömde om att få vara en röst i etern. Som i det där programmet i P4 som jag aldrig hört, mitt i natten, en vän i mörkret. Jag drömde också om ord en gång. Om att beröra någon så som andra berört mig. Om att få skriva någonting litet till stort, om hjärtat till ditt älskling, så att det berörde även dig. Jag drömde om så mycket en gång, att se världens alla hörn eller kanske inte ens det. Ungefär samtidigt som jag började högstadiet började jag drömma om den tågluff jag skulle göra en dag som skulle ta mig lite längre än hit. I år fyller jag tjugotvå och jag är fortfarande här. På väg hem från jobbet idag så hörde jag en välbekant röst prata om billiga öl i Berlin på P3 Planet, och en gång bodde hon på samma adress som mig i staden du aldrig kom till. Och muren har bara växt sen dess.

                                                    Och jag vill vila hos min Molntuss, var i världen hon än må vara.